[180206] Det är i grunden en dyster historia, det som blev Richard Strauss’ tredje opera på ett känt mytologiskt kvinnonamn, Ariadne, kungadottern som räddade Theseus ut ur labyrinten och flydde med honom till ön Naxos, där hon övergavs och där själva operan tar vid. Att muntra upp det hela med Fellinikryddad commedia blir till en nödvändighet. Sofie Asplund är anrättningens räddare.
Ariadne på Naxos är den tredje operan efter Elektra och Rosenkavaljeren som Richard Strauss gjorde med libretto av den österrikiske diktaren Hugo von Hofmannsthal. Det finns många skäl till att denna opera är en svår nöt att knäcka. Den byggde från början på en alldeles omöjlig idé, som efterhand bearbetats till en smidigare blandning av komedi och allvar än att bjuda Molières komedi Den adelstokige borgaren som entré. Det handlar alltså om att förmå hantera stora skiftningar i stil och uttryck. Och så behövs ju en koloratursopran som behärskar de höga toner som krävs av den som ska spela komedianten Zerbinetta, som har mer av en huvudroll än den som gör titelrollen. Och Sofie Asplund övertygar stort både med sin röst och sin sceniska gestaltning. Hon blir den som ger charm och nerv åt denna föreställning, som i första akten (Prologen) kulminerar i sin känslomässigt och musikaliskt starkaste scen, duetten mellan Zerbinetta och kompositören (Ann-Kristin Jones), de två som egentligen står på var sin sida om den konflikt som uppstått i handlingen, nämligen att blanda in komedianter i den trista historien om den övergivna Ariadne.
Rollen som Ariadne görs av Annalena Persson. Egentligen är hon i Prologen den Maria Callas-lika primadonnan som ska spela Ariadne i den filminspelning som är på gång. Hon ger finkulturen ett ansikte, när hon motsätter sig blotta tanken på att beblandas med komedianter i operan om den tragiska Ariadne. En roll som visar sig innebära att merparten av operaakten föreställa sovandes. Hon tronar här liksom dramatiskt utslängd i blodröd böljande klädnad på krönet av en hög klippa. En vacker bild som också ska materialisera idén om en väldigt karg och öde ö.
Zerbinetta försöker nu med allt känslomässigare inlevelse att med sitt gäng komedianter väcka den sörjande skönheten men förgäves. Trots alla som försöker trösta henne vaknar Ariadne inte förrän hon hör rösten från en man och tror att Teseus kommit åter för att hämta henne. I stället är det guden Dionysos, som får henne att återvända till livet och kärleken.
Efter framgångarna med sina tragiska operor Salome och Elektra och efter att ha försökt sig på komedi i Rosenkavaljeren fick Richard Strauss alltså för sig att skapa en mix av komedi och allvar. Och det är den version som sedan dess fått fäste i operarepertoaren. Om tre tidigare Strauss-operor på Göteborgsoperan (Elektra, Rosenkavaljeren och Die Fraue Ohne Schatte) med framgång gjorts av en grekisk regissör, Yannis Houvardas, så har uppdraget också denna gång gått till ett grekiskt regissörsnamn, Rodula Gaitanou. Liksom Houvardas har hon tagit ett djärvt grepp och låtit det hela iscensättas som en filminspelning och hämtat idéer från Fellini och Commedia dell´arte och fått scenografen och kostymören George Sorgliges med på noterna.
Vi befinner oss således hela tiden i en 1950-talsmiljö på en inspelningsplats med kamerafolk runt väggarna i båda akterna fram till slutet, när illusionen är tänkt att övergå i verklighet.
Framför allt är prologens mix av teater och opera ett dilemma i sin mångordighet. Det gäller att hinna notera den rika scenografin med detaljer och finesser samtidigt som blicken, för den som vill ha tyskan översatt, tvingas kasta sig upp och ner mellan scenen och textremsan under taket. Det gäller att förmå hänga med i handlingen med sina gräl och uppgörelser. Till slut är det ekonomin som får avgöra sammanslagningen. Det är en handling så god som någon om än tämligen tunn. Det blir därför den noggrant sammansatta orkestern och de många varierande rösterna, inte minst Mats Perssons mjuka baryton, som bidrar stort till behållningen av denna uppsättning.
