Historiens versioner

Jason Isaacs och Tom Hanks

[180216] Hur noga behöver man behärska de faktiska historiska förloppen för att ta ställning till deras filmiska versioner? Ju bättre desto bättre, skulle kan kunna säga.

Vet man att Chrusjtjovs hat mot Stalin emanerade från en gång den senare tvingat sin efterföljare att dansa björndans offentligt på ett matsalsbord, har man något av en bakgrund för att förstå effektiviteten i hans handlingskraft i avgörandets stund vid diktatorns död. Det är vad den snabba likvideringen av säkerhetschef Lavrentij Berija handlar om. Det är inte en historia som smickras av att göras om till fars – och den har dess bättre inte upprepats (Marx om att historien uppträder ena gången som tragedi, andra gången som fars). The death of Stalin är helt enkelt ett tröttsamt spektakel och det ligger betydligt mer underhållning i att rekapitulera historien i ansvarsfull bokform – där ligger all den spänning hjärtat kan begära och mer därtill.

Då är det mer nöjsamt att uppleva Tom Hanks som en John Wayne-figur i dagstidningsklimat i den fortfarande ganska outredda frågan om orsak och verkan i Vietnamkrigets utveckling och slut för Amerikas del.

Vår egen anti-krigsrörelse har aldrig släppt uppfattningen om att det lilla landet slog det stora, men den bilden stämmer naturligtvis inte och många närs än i dag av en praktfull illusion. I själva verket var det två viktiga händelser som bidrog till krigets avslutning och de kom båda inifrån:

I mytomspunna tragedin i Song My (My Lai) var det en amerikansk helikopterförare, Hugh Thompson Jr, som gjorde sitt bästa för att avbryta (också genom att beskjuta sina egna) massakern på civila i ett litet samhälle strax söder om Hoi An för att därefter avslöja den i den inhemska pressen. Från ett besök där i början av 2000-talet minns jag inte minst familjegravarna, där allt från farmor till spädbarn vilade. Oändliga hade också ångerbesöken från den forna fienden varit, förlåtelse- och försoningsresorna.

Det är heller inte många som vet, att Ho Chi Minh i första hand vände sig till USA för att be om hjälp i sitt lands självständihetssträvanden efter Andra Världskriget – hur mycket gynnsammare kunde inte allt detta utvecklat sig än allt det som senare hände.

Men The Post koncentrerar sig med all rätt omkring den andra stora begivenheten, Daniel Ellsbergs hjälteinsats i avslöjandet av den amerikanska administrationens katastrofstrategier bakom krigsföringen och åtföljande lögner om möjligheter att vinna kriget ingen längre trodde på.

Det ledde till en akut strid omkring pressfrihetens roll i den amerikanska demokratin och den vanns stort av pressen: New York Times, Washington Post, tätt följd av kollegorna från hela kontinenten: Chicago Tribune, Boston Globe, San Francisco Chronicle, Los Angeles Times osv –  en minst sagt gripande insats av landets samlade journalistiska samvete, som djupt berör var och en som satt sin yrkesmässiga fot på en tidningsredaktion.

Till saken hör också, att Ellsberg var en tidig försvarare av kriget som så småningom ”got doved” som det uttrycktes. Han var krigsanalytiker i Pentagon, vilket förklarar hans tillgång till den 7000 sidor långa rapporten United States-Vietnam relations, också känd som the Pentagon Papers. Han kännetecknades av stor kärlek till sitt yrke och sitt ansvarskännande för dem han stod i ledningen för. Inte minst av det skälet reagerade han omedelbart vid sina inspektionsbesök i Vietnam över det utsiktslösa i kriget och det cyniska i att skicka landets unga pojkar att dö för något inte ledningen själv trodde på. Han riskerade livstids fängelse för sitt tilltag, om inte det som var värre, det var en mycket modig handling.

Mycket av de här viktiga detaljerna i spelet bakom avslöjandena faller bort i den action Spielberg alltid är lika skicklig i att skapa och det gör filmen ytligare än den behövt vara. Det är viktigare inslag än att makt möter makt, vilket är oundvikligt i ett modernt samhälle, men inte i sig behöver innebära svårartad korruption.

Det viktiga i dag är att veta just detta, att kriget i Vietnam kunde avslutas genom kritiken på hemmafronten som vände opinionen över en natt. USA drog sig ur händelserna, Nordvietnam ”enade” landet under sin flagga, befrielsefronten FNL såg sig utraderat inom loppet av ett par veckor och landet stadfästes till slut som en kommunistisk diktatur. Från vår vietnamrörelse hördes därefter aldrig ett ord, inte heller från välkända fellow-travellers av Sara Lidmans eller Peter Weiss’ typ – ingen var förmögen, eller villig, att ta ställning till landets slutliga tragedi, den man fortfarande lever med. Skam över sådant beteende från intellektuellas sida, som gjorde anspråk på ansvar.

Skall man sedan gå vidare till det myller av Churchill-porträtt som dykt upp kan man med lätt hand avfärda dem alla – utom Dunkirk. Varken Churchill eller The Darkest Hour tillägger något av betydelse, där den tidigare filmen (anmäld i alba) redan sagt allt.

 

 

▪ Kjerstin Norén

The death of Stalin

regi: Armando Iannucci

Frankrike/UK 2017

 

The Post

regi: Steven Spielberg

USA 2017

 

Dunkirk

regi: Christoffer Nolan

UK/USA/Frankrike/Nederländerna 2017

 

Churchill

regi: Jonathan Teplitzky

UK 2017

 

The Darkest Hour

regi: Joe Wright

UK 2018

 

Bilderna: Jason Isaacs i The Death of Stalin
och Tom Hanks i The Post

 

Kategorier
Dela den här artikeln: