[180307] Folkhem, folkrörelser och folkbildning. En gång stod folk för något fint och värt att ansluta sig till. En varm gemenskap som rörde sig mot något bättre, sammanfogad av en vision, berättelse och idé. Idag är det annorlunda, ordet har fått en annan klang, vilket märks hos Folkpartiet som kastade av sig sin folklighet och bara blev Liberalerna. Fria, men inte folkliga. Liberala.
Få minns sitt köp av Telias folkaktie, superinvesteringen som lanserades under IT-bubblans 2000 och störtdök, för att sedan falla i forcerad glömska. Folköl är inte heller någon statusmarkör bland dagens alla mikrobryggerier och IPA-ställen.
Ännu tydligare blir det i en lingvistisk växling från germanskt till latinskt, där betydelsen folk blir populus, vilket framträder i ord som populär, population och – i dagens heta potatis – populismen.
I den nyutkomna och brett uppmärksammade boken Folkstyre i rädslans av Olle Wästberg och Daniel Lindvall tid tas ett samlat grepp om vad som händer när folket och styret allt mer rycks isär och samhället präglas av ett vi-och-dom-tänkande.
För läget är akut, om vi ska tro Wästberg och Lindvall, det talas om ”varningslampor som blinkar för demokratin” och ”en fortsatt tsumami av populism” (s.7). Det talas om Ungern och Polen och de auktoritära populistiska partier som blivit statsbärande där. Det talas om Geert Wilders som nästan blev premiärminister i Nederländerna, om Le Pen som utmanade Macron i fjolårets presidentval och inte minst den överkammade mannen på andra sidan Atlanten, som nyligen mästrade vår egen statsminister om Sveriges invandringspolitik. Och på närmare håll har vi som bekant Dansk folkeparti, Sannfinländarna, Framstegspartiet eller Sverigedemokraterna.
Förståelsen för nuet går via historien, en väg som vandras av Wästberg och Lindvall. Det diskuteras om vi står inför ett Weimar-moment, det vill säga en parallell till 30-talet. Svaret blir nja, visst finns likheter, men historien upprepar sig inte annat än i vissa ungefärliga återspeglingar.
Varken populismen eller populisterna kan läggas i en färdigsnickrad låda med tydlig etikett. För vägen in parlamentet kräver att man slipar ner vassa kanter, kammar till sig och blir salongsfähig. Det finns både höger- och vänsterinriktad populism, liksom en spretighet ifråga om sakfrågor. För att tydliggöra lägger Wästberg och Lindvall till ordet ”auktoritär”, för det handlar om rörelser som vill ha makt, ofta greppad med järnhand eller genom demagogiskt fulspel.
Vad förenar då den auktoritära populismen? Framförallt tre välkända saker – föraktet mot det politiska etablissemanget, invandringsmotståndet och bitterheten mot dagens globalisering. Här lyfts ofta GALTAN-skalan, den politiska karta som ställer gröna och liberala väderingar mot traditionella, auktoritära och nationalistiska värderingar. Vidare märks den post-faktiska tendensen och post-sanningssamhället som visar ig, inte minst i kölvattnet av att medielandskapet ritats om och att de auktoritära populistiska rörelser använder digitaliseringen, både skickligt och cyniskt.
Mycket av detta är både välkänt och vältuggat. Frågan blir då vad Wästberg och Lindvall tillför samtalet. Mest en gedigen analys av den auktoritära populismen, i tid och rum. Sverige kopplas ihop med omvärlden, fenomen som politikerförakt och klyftan mellan politiker och väljare sätts under lupp. Slående siffror presenteras, inte minst att allt färre väljer att engagera sig partipolitiskt. Från över 1,5 miljoner partianslutna 1979 är vi nu nere i 262770, alltså långt över ett miljontapp. Värst är det bland dagens unga, vilket kan illustreras av Centerns ungdomsförbund som för 50 år sedan hade 200.000 medlemmar och som nu sjunkit ner till blott 2000 personer. Länkat till detta ser vi att andra aktörer har letat sig in på det politiska fältet – lobbyister, PR-konsulter och spinndoktorer. Den så kallade påverkansbranschen har ökat 13 procent årligen sedan 1992. Det DJ-battlas, ryggdunkas och dricks allt mer rosévin i Almedalen, allt medan gräsrötter vissnar.
Dessutom flyttar partierna allt fler representanter från sina partihögkvarter till kanslierna, antingen knutna till regeringen eller till riksdagen. Kontakten med väljarna har blivit lidande, samtidigt som tonen hårdnat, med hot och trollattacker. Varannan heltidspolitiker har enligt uppgift blivit hotad. Värst är det för kvinnor, yngre och utlandsfödda.
Förutom detta syns fortfarande en underrepresentation av kvinnor och utlandsfödda i politiken, trots allt fagert tal om mångfald. Med andra ord kan man konstatera att de ökande klyftorna i samhället även syns inom politiken, hos väljare och förtroendevalda. ”Makten har förskjutits till en politisk elit”, enligt Wästberg och Lindvall (s.163). Och enligt en aktuell undersökning från Novus anser tre av fyra svenskar ”att politikerna är mer intresserade av makten än att lösa reela politiska problem, och nära 80 procent anser att politikerna blir alltmer avskärmade från väljarna (s.207).”
Vad behöver då göras i dessa dystra tider? Det är ju trots allt valår, en skördetid för politiska handlingar och möjligheter. Wästberg och Lindvall väljer att sätta på sig optimisthatten och hävdar att ”vi kan tacka Trump”, vilket också det avslutande kapitlet heter.
För vi lever i en rädslans tid, där terrorhot, klimathot och finanskriser får många människor att känna sig osäkra, bittra och vilsna. Varken nutidståget eller framtidståget är så lockande att hoppa på. Med Trump vid makten blir denna tendens tydligare än någonsin, vilket förhoppningsvis kan leda till att människor inser allvaret i situationen och sluter sig samman. Hur detta ska ske förblir dock ganska oklart. Och kan det någonsin vara bra att ha en dålig ledare?
Visst ges en räcka ganska allmänna uppmaningar om att värna demokratiska värderingar om frihet, öppenhet, jämställdhet, yttrandefrihet och religionsfrihet. Men någon riktig lösning eller vägledning formuleras inte. Kanske det är just detta som är själva vattendelaren mellan demokraten och populisten – ansvaret, förtroendet och stundtals också bördan att tänka själv.
