Äntligen satt Albas observatör i salongen

Hemsöborna Foto Ola Kjelbye

[180321] Han kom som ett yrväder… och Äntligen stod prästen i predikstolen… Två av svensk litteraturs mest kända romanöppningar. August Strindbergs Hemsöborna och Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Nu varvar dessa två berättelser varandra på Göteborgs Stadsteaters stora scen. Och äntligen satt Albas observatör i salongen. Men var finns den unga publiken?

Andreas Boonstra tog ledningen efter Pontus Stenshäll för teater Moment: i Stockholm. Nu har teateridéer från förortsteatern i Gubbängen slagit ner med dubbel verkan på Göteborgs Stadsteater med Boonstras version av Hemsöborna och ”skräckregissören” Rikard Lekanders av Gösta Berlings saga. De två romanerna kom ut med fyra års mellanrum 1887 respektive 1891 och har omvandlats i en rad versioner, flera gånger som film och ett otal scenuppsättningar, varav en del sitter etsade i bakhuvudet om man varit med ett tag. Det gör valet av Özz Nüjen som Carlsson till en smärre chock, han spelar mer som en ståuppkomiker och etablerar direkt kontakt med en publik som gärna skrattar med. Valet av Adam Lundgren som Gösta Berling är mer självklart.

Mottagandet av de två uppsättningarna har varit tämligen blandat.  Med eget facit kan jag inte säga annat än att det är mycket teater som bjuds. Och det med yviga gester och mycket teknik, alltifrån inslag av ren buskis, stort utnyttjande av teaterns tekniska resurser till politiska pekpinnar i frågor som idag rubriceras integration och hederskultur. Det är ju det som är klassikernas signum, att kunna fungera bortom den tid de är skrivna i men också att ge publiken utrymme för egna reflektioner. Och här ges utrymme att dyka djupare ner i existentiella, köns- och mellanmänskliga frågor än vad dessa lite ytskummande men absolut sevärda tolkningarna tar oss. Att de här litterära måsteverken hört ungdomens läsning till för många med mig uppfattar jag av samtal i publiken. Men trots att jag ser båda föreställningarna på lördag respektive söndag så är publiken sorgligt tom på ungdomligt inslag.

Regissören Andreas Boonstra har producerat en rad klassiker på teater Moment:, varifrån Göteborgs stadsteaters nuvarande konstnärlige ledare Pontus Stenshäll värvats. Också Rikard Lekander, som svarar för denna version av Gösta Berlings saga, har haft ett mellanspel på Moment: Själv har jag aldrig varit där och är därmed lite obekant med personerna bakom verken på Götaplatsen. Det torde jag inte vara ensam om.

Det tog sin tid innan jag kom att se de två verken, en Faust-variant och ett buskisartat folklustspel med ett utanpåverk av politiska pekpinnar. På köpet har det satsats mycket på de musikaliska inslagen. Musikgeniet Anna von Hausswolff förstärker i Gösta Berling dramatiken och mystiken, illustrerar ljus och kärlek kontra mörker, lidande och ondska med sin tonkonst, skapad på en speciell orgel i Örgryte nya kyrka. Magiskt. Jag får också avnjuta en annan favorit, Daniel Lemma med sin förädlade stämma. Hemsöborna åtföljs nämligen, lite à la Mamma Mia, av visor ur svensk musikskatt, som löst anspelar på skeendet. Det är alltifrån Så skimrande var aldrig havet och Ack Värmeland du sköna till Öppna landskap, Det börjar likna kärlek, Att angöra en brygga och dussinet fler välbekanta svenska låtar framförda av trion Daniel Lemma, Bernt Andersson och Henrik Cederblom från en liten båtmodell på scenen. Vilken bonus!  Inte skadar det nämnvärt då, att sångnumren tär på själva berättelsen, så att en del incidenter saknas.

Historien om den från Värmland invandrade Carlsson, som ska ersätta änkan Flods döde make för att få ordning på jordbruket och boskapen medan den åsidosatta sonen Gusten (Anders Berg) sköter fiskandet och jagandet, rullas upp omväxlande i berättande och gestaltande form. Det roterande scengolvet utgör själva ön med gårdens olika byggnader i form av enkla byggsatser.  Växelspelet mellan scenerna, scenografins rätlinjiga stugor och de korthuggna dialogerna ger mig en känsla av seriemagasin. Stundom kommenteras händelserna rakt ut mot publiken med tankegods som tycks hämtat från andra Strindbergtexter, som artikeln Nationalitet och svenskhet, skriven på 1880-talet. Kunde mycket väl fungera som bränsle i en demokratidebatt och som motdrag till nutida nationalistisk och främlingsfientlig retorik.

Det är inte alla de medverkande skådespelarna som får chans att utveckla sina karaktärer.  Men Anna Bjelkerud som Majorskan på Ekeby och Mia Höglund-Melin som madame Flod gör båda inkännande kvinnoporträtt, liksom också Cecilia Milocco som Marianne Sinclaire. En höjdpunkt utgör den lilla teatertablå i spelet som hon framför med Adam Lundgrens Gösta Berling, men som dessvärre blir orsak till att fadern förkastar henne. En scenräv som Sven-Åke Gustavsson medverkar i båda pjäserna, har i Gösta Berling täta klädbyten mellan de fyra gubbar som rasar i honom och i Hemsöborna är han ömsom krumeluren Rundqvist, ömsom badgästande tyskbrytande professor.  Bra jobbat.

Gösta Berlings saga Foto Ola KjelbyeVideoprojiceringar och skuggeffekter gör sitt till för att dramatisera och mystifiera. Mitt starkaste minne från min ungdoms läsning av Gösta Berlings är vargflocken, som jagar vagnen med Gösta Berling och Anna Stjärnhök. Så nog vore det en miss att inte ge den episoden en scenisk framställning om ock med filmens hjälp. Skräckromantiken ligger i tiden. Så tycks också Faust-temat göra. Folkteatern spelar Doktor Faustus som dockteater för vuxna och på Stadsteatern heter Mefistofeles’ motsvarighet Sintram i Jakob Eklunds djävulskt manipulerande och lismande gestaltning, som får Gösta Berling att ingå ett avtal motsvarande det att sälja sin själ. Den milda och oskuldsfulla framtoning, med vilken Adam Lundgren tecknar sin Gösta Berling, gör det lätt för hans karaktär att vinna förståelse och förlåtelse när han väl gjort sitt livs val att ta ansvar för sina handlingar. På Hemsö är det sonen Gusten, som växer i takt med Anders Bergs tolkning fram till att bli herre över fädernegården. Att likna detta familjedrama med det om Hamlet, vilket gjorts, känns tveksamt. Men jag lämnar gärna frågan vidare som en cliff hanger till läsarna av denna artikel som något att grubbla över.

▪ Britt Nordberg

En kommentar till “Äntligen satt Albas observatör i salongen”

Hemsöborna
Av August Strindberg

Dramatisering: Andreas Boonstra
Regi: Andreas Boonstra
Skådespelare: Anders Berg, Marie Delleskog, Sven-Åke Gustavsson, Mia Höglund-Melin, Özz Nûjen, Melina Tranulis Praktikanter Amanda Gordon, Vilgot Paulsen
Musiker: Bernt Andersson, Henrik Cederblom, Daniel Lemma
Scenografi och kostym: Åsa Berglund Cowburn
Musik: Simon Steensland
Mask: Christoffer Nordin
Ljus: Joakim Brink
Ljud: Tommy Carlsson
Dramaturg: Lucia Cajchanova, Joel Nordström

Gösta Berlings saga
Av Selma Lagerlöf

Dramatisering: Rikard Lekander
Regi: Rikard Lekander
Skådespelare: Anna Bjelkerud, Hassan Brijany, Jakob Eklund, Sven-Åke Gustavsson, Johan Hafezi, Adam Lundgren, Cecilia Milocco, Ylva Olaison, Victoria Olmarker, Melina Tranulis
Barnstatister: Johanna Lundaahl, Vilmer Lygnholm
Scenografi: Nina Fransson
Kostym: Lena Lindgren
Koreografi Cecilia Milocco
Mask Gunnar Lundgren
Ljus Joakim Brink
Musik Anna Von Hausswolff
Ljud Tommy Carlsson
Illustratör Jimmy Wallin
Animation: Clive Leaver
Dramaturg: Lucia Cajchanova
Regiassistent: Maria Jansson Gunnman

 

 

Bilder: Mia Höglund-Melin och Özz Nüjen i Hemsöborna. Foto: Ola Kjelbye
Anna Bjelkerud och Adam Lundgren i Gösta Berlings saga. Foto: Ola Kjelbye

 

Kategorier
Dela den här artikeln: