Skuggspel som bjuder motstånd

bild ur föreställningen - foto Ola Kjelbye

[180326] Ett drama med fyra tydligt profilerade roller har Mattias Andersson lyckats omvandla till ett sex-hövdat verk, där identiteterna korsats, förnyats och nutidsanpassats. Mycket skiljer sig från den källa varifrån historien hämtats och somligt bjuder motstånd.

Backa Teaters konstnärlige ledare Mattias Andersson har återvänt från Dramaten och skapat ett nytt verk för hemmascenen för en publik från 15 år och uppåt. Kanske finns där de som i sin nära framtid vill se sig som hjältar i en glorifierande rörelse som t ex IS…Frågan som pjäsen tycks vilja ställa är dock vem som egentligen är hjälte och vad som ska ses som hjältemod kontra feghet. Vi får möta en moder (Ylva Gallon) och hennes son Gabriel (Nemanja Stojanoviç´) och några figurer till. Men vi blir snart varse att dramats huvudperson är Gabriels storebror, Mart, som fortsätter att kasta sin skugga över tillvaron efter sin död. Mart har blivit dödad som motståndsman, är hjälteför-klarad och tokdyrkad av sin mor, som föraktar Gabriel som feg och ful, det värsta, tycker hon, en människa kan vara. Men det är som om ingenting riktigt vill stämma med det som möter på scenen. Som om Mattias Andersson önskat förvilla begreppen och lagt ett komiskt raster över Stig Dagermans pjäs Skuggan av Mart och försiktigt ändrat titeln till det plurala Skuggorna av Mart. Som om allting kan tolkas på mer än ett sätt och att det vi tror oss se eller vill se egentligen är något annat. Som när Kjell Wilhelmsen i sin svårdefinierade roll poserar för ett foto, som ska motsvara bilden av en hjälte, på samma sätt som ett foto varit underlag för den målning av den döde hjälten Mart, som har stor roll i pjäsen.

Vad Mattias Andersson vill med sin omarbetning av Stig Dagermans pjäs är inte alldeles uppenbart. Här finns en rad olika ämnen inbakade med direkt adress till frågor på dagens agenda. Det handlar om en mors betydelse för söners val i livet, om frivilliga i motståndsrörelser som i dåtidens krig sågs som hjältar till skillnad mot att ansluta sig till nutida grupperingar som talibaner och islamiska staten. Det handlar om mod och rädsla, lite som hos Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta. Numera är bilden av hjälten knappast en man som modigt går mot fienden med gevär i hand för att försvara sitt fosterland. Marts hädanfärd beskrivs som en före detta kropp, söndersprängd till oigenkännlighet i ett krig med svårdefinierade motståndare. Till Marts död visar det sig nämligen här ha funnits ett ögonvittne i en väninna/älskarinna som följt Mart som frivillig till striden. Hon gestaltas av Eleftheria Gerofoka, som med avvaktande auktoritet och närvaro iakttar och ingriper i händelserna i hemmet, dit hon kommit på besök. Den av modern så föraktade Gabriel får här betydligt mer drag av en pacifist, förefaller varken så kuvad eller ful, inte heller kedjerökande och halvblind som hos Dagerman. Anderssons bild av modern är också mindre extrem och hatisk, skildras snarare med lite ömsint löje. Visst material hos Dagermans Gabriel och Marts fästmö Thérèse har överförts på ett nyinsatt par, en lärare (Ove Wulf) och en ung flicka (Emilie Strömberg), mobbingoffer med revanschbegär, som i något av ett drama i dramat, uppsöker sin före detta lärare för att med välspelad och okuvlig påstridighet pressa läraren angående en relation han tidigare ska ha haft med hennes då 17-åriga syster.

Ja, pjäsen på Backa Teater skickar ut en rad trådar som går att spinna vidare på i klassrummet. Vad betyder ord som motstånd, hjälte, styrka, svaghet. Vem är hjälte, vem är offer? Det motstånd som numera framför allt hyllas är det som benämns civilt motstånd, som bedrivs utan militär rekvisita, åtminstone från civilmotståndarnas sida. Det blir också allt vanligare att kommun efter kommun delar ut pris till årets vardagshjälte för långt ifrån krigiska insatser. Trots eller tack vare att detta så skickligt spelade och ljussatta skuggdrama på Backa väcker både motstånd och frågor så fick den mig i sitt grepp. Om det är en fördel att ha läst Stig Dagermans pjäs i förväg avstår jag från att spekulera kring. Min text hade i alla fall blivit en annan om jag inte gjort det. Och pjäsens slut tar Dagerman på orden. Enda sättet att bli kvitt en skugga är att släcka ljuset. Så slutar också det hela i totalt mörker och Gabriel lär kunna känna sig befriad men i gengäld totalt ensam utan vare sig bror eller mor. Snyggt.

 

▪ Britt Nordberg

Pjäs: Skuggorna av Mart
Backa Teater, Göteborg
Bearbetning och regi: Mattias Andersson fritt efter Stig Dagermans pjäs Skuggan av Mart
Scenografi: Mattias Andersson, Charlie Åström
Kostym: Helena Arvidsson O´Byrne
Kompositör: Jonas Redig
Ljussättare: Charlie Åström, Tomas Fredriksson
Medverkande: Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Nemanja Stojanovic´, Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen, Ove Wolf

 

Bild ur föreställningen, foto: Ola Kjelbye

Kategorier
Dela den här artikeln: