Munter familjekris på loftet

Annonsbild för pjäsen törst

[180804] Tofta Herrgård är en ovanlig plats för scenkonst, omgiven som den är av häststall, grönskande kullar och glittrande havsvikar. Scenrummet är inhyst i ett gammalt magasin, en trappa upp med lågt i tak och bjälkar som delvis skymmer sikten. Alldeles lätt att ta sig hit är det inte heller, åtminstone inte utan bil.

Svårtillgängligheten och otympligheten bidrar till en särpräglad charm som årets uppsättning Törst förvaltar väl med sin uppsluppenhet och sina lagomt doserade oanständigheter. Den nyskrivna pjäsen av Göran Parkrud (hans tredje för Teater Tofta) är förvisso ingen revy eller buskis, snarare ett psykologiskt relationsdrama, men tempot är högt och skrattillfällena många.

Pjäsen kretsar kring livsbejakande Ulla (skarpt gestaltad av Jill Ung) som tröttnat på mesige maken Tommy och inleder en parallell relation med statsvetarprofessorn Stina, och kring döttrarnas skilda reaktioner på föräldrarnas kris: hur den yngre och väluppfostrade Cecilia gör allt för att familjen ska hålla ihop, medan rebelliska Tove går igång på osämjan och underblåser konflikten. Fram träder en familj med oläkta sår och svårbrutna mönster, på gränsen till ett sammanbrott.

Hur skapas munter stämning av detta stoff? Jo, genom igenkänning, komiska syrligheter och en imponerande snackhastighet. Ja, det munhuggs och genmäls så intensivt att varken publiken eller skådespelarna hinner andas. Det är synd – särskilt eftersom många av replikerna är överflödiga. Karaktärerna analyserar varandra och sig själva, de refererar till Giddens och Foucault, de jämför sina roller med djur (pappan är en mus, mamman en påfågel, etc.) Den förklarande och övertydliga dialogen lämnar inga glapp för publiken att försöka fylla, och ingen tid att vila i de psykologiska och existentiella frågor som berörs.

Kvar finns enbart igenkänningen med karaktärerna – förvisso ingen dålig behållning, särskilt på detta trånga magasinsloft där besökarna sitter mitt emot varandra med scenen mellan sig och kan spegla sina reaktioner i varandras. Ja, stundom ertappar jag mig med att betrakta alla dessa nickanden och leenden och skruvanden och höjda ögonbryn mer än själva skådespelarna. Vilka signaler sänder jag själv ut? Vem vill jag vara i detta anonyma och tillfälligt sammanfogade kollektiv av voyeurer?

Så blir spelplatsens arkitektur av studsande blickar en återspegling av uppsättningens tema: hur vi definierar oss i relation till varandra och söker vår plats i gemenskapen.

▪ Alex Berman

Törst Teater Tofta
Manus: Göran Parkrud.
Regi: Viktoria Folkesson.
Scenografi och ljus: Beate Persdotter Løken.
Kostym: Agnes Parkrud.
På scen: Jill Ung, Lars G Wik, Lisa Parkrud, Susanna Helldén, Carl-Magnus Wickström, Pia Edlund.
Spelplats: Tofta herrhård, Lycke

Spelas tom 11 augusti.

Kategorier
Dela den här artikeln: