En ruskigt vackert berättad historia

Man must sing

[181015] Det är den alltid lika ruskiga historien om hur fällan slog igen bakom sovjetromantiker som av olika skäl sökte sig till landet, den här gången för att finna arbete och försörjning. Mannen lämnar hustru och dotter bakom sig och hamnar i fångläger och yttersta armod, anklagad för olovligt gränsöverskridande. Den kvarlämnade familjen ställs förlamad av hjälplös oro.

Och historien berättas utomordentligt väl på Atalante i en produktion av operakompaniet Man must sing, när Backa Teaterns Gunilla Johansson Gyllenspetz regisserat Kom inte hit! till en tät och oerhört välsjungen föreställning med ett folkmusikaliskt tema i botten, den kända karelska folksången ’Fjärran han dröjer’. När melodin hän mot slutet sjungs i kanon, men i olika tonart, för att understryka familjemedlemmarnas inbördes band trots isoleringen de befinner sig i, når föreställningen sin höjdpunkt. Det hade också kunnat vara dess naturliga slutpunkt, men den fortsätter sedan, ännu några minuter.

Historien åskådliggörs sceniskt på ett mycket vackert sätt, genom att ett runt köksbord, delat på mitten, dras åt var sin sida av scenen för att sedan aldrig fogas samman igen. Och sångarna Amanda Flodin (modern), Nina Ewald (dottern) och Karl Peter Eriksson (fadern) framställer sin strävan, och sin längtan, med utsökt dramatisk nerv, som med jämna mellanrum åstadkommer komplicerat talande klanger tillsammans med fiol, klarinett och dragspel, exekverade av Karin Wiberg, Maria Wigander och Kallis Bengtsson.

Programmet betonar paralleller till splittrade familjer i flyktingars verklighet av i dag, men jag menar, att det räcker att den ständigt återkommande historien om Sovjetunionens och socialismens tragiska utveckling i snart sagt varje land där den gjort sina misslyckade försök, tar kropp i föreställningen, inte minst i Karl Peter Erikssons majestätiska sorg över det som drabbar honom.
Fascinationen över de brutala diktaturer som gång på gång blev resultatet av romantiska drömmar, snabbt beslagtagna av maktpolitik och äregirighet hos ett fåtal, har hängt kvar och överlevt ett förbluffande antal exempel på hur misslyckat enhetstänkandet har varit. Om hoppet sägs vara det sista som lämnar människan vore det nu hög tid att hoppet om socialismens välgörande effekt på samhällslivet gjorde det!

Det jag till sist undrar något över, är oviljan i mycket av ny konstmusik att utveckla ett melodiarbete på samma nivå som den övriga ansträngningen i kompositionen. Hela sommaren har jag bokstavligt talat ”förläst” mig på amerikansk/kanadensiske Rufus Wainwrights – av Elton John kallad ’the best songwriter on the planet – enastående skrivkonst och musikaliska uppfinningsrikedom. Det finns en struktur i modern komposition som utvecklat en atonalitet som fjärmar, nästan slentrianmässigt använder sig av tongångar och intervaller som känns stillastående, som ropar på en utveckling, förlösning.
Jag skulle önska att den lämnade det draget bakom sig.

 

▪ Kjerstin Norén

Kom inte hit!
av Vanja Hamidi Isacson (libretto) och Daniel Fjellström (komposition)
regi: Gunilla Johansson Gyllenspetz
scenografi och kostym: Martin Eriksson
ljus: Christofer W Fogelberg
Mask: Helena Ekenger
Man must sing på Atalante
oktober 2018

 

Foto från kompaniets Facebooksida

Kategorier
Dela den här artikeln: