Ensembleteaterns triumf

Vinjettbild

[181217] Eva Bergman har med sin uppsättning av fader Ingmars filmiska storverk Fanny och Alexander skapat scenmagi av ett slag som borde få alla futtiga funderingar på krympande teateranslag på skam. Det här är ensembleteater av robust slag, som på bästa humör iklär sig de många karaktärerna som utgör familjen Ekdahl och sätter barnen i centrum.

I spetsen Carina Boberg, som med självklar briljans axlar rollen som denna teaterfamiljs nav, modern och farmodern Helena, som erbjuder alla en axel att gråta ut mot. Själv anförtror hon sina bekymmer om familjemedlemmarnas ve och väl för sin gamle vän och forne älskare Isak, som Lars Väringer lite lättsamt med glimten i ögat gör sig till tolk för. Fast egentligen är det kring barnen det hela cirklar. Redan öppningsscenen, där Alexander plötsligt ser skymten av ett spöke eller vålnad förebådar vad som komma ska, att Alexander ska få anledning att se likheter mellan sig och prins Hamlet, som är den pjäs som just repeteras på familjens teater.

Mystiken skingras snabbt och ersätts av en uppsluppen långdans med hela familjen kring julgranen. Som exklusivt inslag i just denna uppsättning är att scenen ger plats också för den sexmannaorkester som, liksom i hennes tidigare uppsättningar, varit en förutsättning för att Eva Bergman alls velat skapa den här föreställningen. Ensemblens 24 musikinslag utgör således en stor del av helheten, präglad av jazzens 1930-tal, den tid som Eva Bergman valt att förlägga handlingen till. Det utdragna och överdådiga julaftonskalaset är till exempel, i denna ekonomiskt allt svårare tid, ersatt av en stunds jazzig pardans. En tid som också ger en ny dimension till yttranden som att vända sig från den yttre inåt mot den lilla världen, familjen. Ett yttrande som återigen tycks ha fått ökad giltighet.

Tim Lundberg är rörande igenkännbar för var och en med erfarenhet av en pojke som tar spjärn mot en orättvis och svårbegriplig vuxenvärld. När fadern, teaterdirektören Oscar Ekdahl (Johan Gry) plötsligt dör och modern gifter om sig med sin mans rena motsats, biskop Edvard Vergérus, blir Alexander varse parallellen till situationen i Hamlet, vars far dör hastigt och mystiskt och modern gifter om sig med faderns bror. Även om det inte går att skapa magi som med filmens medier så får vi också här en del av dosen genom att Johan Gry som blek och bekymrad vålnad uppenbarar sig då och då för framför allt Alexander.

Den plågoande som visar sig bo i biskopen framställs i Johan Eklunds gestaltning som något mindre djävulusisk än den som görs av Jan Malmsjö i filmen. Föreställningens känslomässigt starkaste scen är också den där Jakob Eklunds biskop hittar Alexanders käraste ägodel, en insmugglad nalle, gömd under täcket och vi för ett ögonblick får tro att han ska ta den med sig men i sista stund slänger tillbaka den i den asketiska sängen och demonstrativt lämnar det nakna, mardrömsframkallande rummet.

Det är en uppsättning som lite lätt och mer än i filmen driver med de manliga figurerna. Eric Ericsson gör med humorns hjälp storebror Gustaf Adolf till en något mindre bullersam horbock som med en förlåtande hustrus diplomati löper linan ut och inbegriper pigan Maja med nyfött barn i familjegemenskapen. Med Sven-Åke Gustafsson och Ulla Skoog får pruttartisten Oscar och hans tyskfödda hustru Lydia ett par i komedigenren drivna uttolkare, som stärker den tragikomiska kryddningen av denna brygd. Det är hos familjens kvinnor som sympatierna förstärks. Carina M Johansson som Gustaf Adolfs hustru Alma iklär sig med bravur den leende och sarkastiskt överseende värdighet som familjesammanhållningen kräver. En skådespelare med många ansikten som Mia Höglund-Melin får som mamma Emilie i denna komprimerade version av handlingen mindre chans att utveckla sin svårartade situation att som änka gå från att vara skådespelerska och kärleksfull mor i en stor bullrande familjegemenskap till förtryckt och inlåst biskopshustru.

Om föreställningen kan tyckas påkostad i vissa delar så är den scenografiskt rätt igenom sparsmakad. Rumsförflyttningar görs med enkla grepp som att hissa ner en gyllene portal för att signalera teatern, skjuta in en stor djupröd soffa för att förflyttas till varm atmosfär i hemmets vardagsrum eller sänka scenen i dunkelt grått och ersätta mjukt möblemang med enkla trästolar och all kostymering från färg till gråsvart, när flytten gått till biskopshemmet. Men för Göteborgs stadsteaters trogna publik genom åren förmedlas också en familjekänsla i den ensemble som gör de olika rollerna i familjen Ekdahl. Engagerad utifrån är endast Ulla Skoog. Frågan är om det går att komma närmare gamla tiders ensemblespel än detta som Eva Bergman åstadkommit med skådespelare hon arbetat med i långa tider, dels på Backa Teater, dels på stadsteatern. Ska det behöva ses som slutet på en teaterepok? Men så länge som en ny kulturpolitik ännu inte satt tänderna i anslagen så får föreställningens slutreplik inge hopp, att allting är möjligt.

▪ Britt Nordberg

En kommentar till “Ensembleteaterns triumf”

Vinjettbild: Carina Boberg och Lars Väringer. Foto: Ola Kjelbye

Pjäs: Fanny och Alexander av Ingmar Bergman
Bearbetning: Stefan Larsson och Eva Bergman
Regi: Eva Bergman
Scenografi: Tofte Lamberg
Kostym: Ann-Margret Fyregård
Ljus: William Wenner
Ljud: Jesper Lindell
Koreografi: Lisa Alvgrim
Mask: Elisabeth Wikander
Dramaturg: Sisela LindblomI
I rollerna: Carina Boberg; Johan Gry, Mia Höglund-Melin, Sven-Åke Gustavsson, Ulla Skoog, Eric Ericson, Carina M Johansson, Marie Delleskog, Emilie Strandberg, Lars Väringer, Jakob Eklund, Marie Delleskog, Victoria Dyrstad, Thomas Nystedt, Johan Hafezi,
Orkester: Bernt Andersson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin, Stefan Sandberg, Bo Stenholm

Kategorier
Dela den här artikeln: