Enastående kvinnoporträtt

: Kerstin Avemo i Vox Humana på Göteborgsoperan. Foto: Lennart Sjöberg

[190416] Det är inte bara en helt unik uppsättning. Den ges dessutom blott ett fåtal chanser till att uppleva. Sopranen Kerstin Avemo gör två enastående kvinnoporträtt mellan dröm och verklighet i två kortoperor som fåtts att framstå som om de varit gjorda för varandra. Med David Radoks idé, regi och scenografi har skapats två märkvärdiga operasmycken.

Göteborgsoperans orkester i händerna på dirigenten Claire Levacher gör allt för att dessa så udda musikverk från 1900-talets surrealistiska epok, det ena av Martinú, det andra av Poulenc, finner varandra i samklang med sångarna. Kerstin Avemo har i första verket, Nyckeln till drömmarna, av den tjeckiske tonsättaren Bohuslav Martinú, en motspelare i Joachim Bäckström, som nyligen kunde upplevas i ett helt annat temperament i rollen som otrogen slarver i parhästoperorna På Sicilien.

När det gäller Martinú kan jag inte ha varit ensam i den fullsatta salongen om att möta det namnet för första gången. I Göteborg har någon opera av honom (han har skrivit fjorton) inte framförts sedan 1954.  På Kungliga operan lär han aldrig ha spelats. Men i Karlstad sattes hans The Greek Passion upp så sent som 2017 och på Verkstan i Malmö har just i dagarna enaktaren Komedi på en bro framförts. Nåväl.

Den kompakta kortoperan Nyckeln till Drömmarna har också den tragikomiska drag mot en drömlik, för att inte säga melankolisk fond. Det handlar om att minnas eller inte.  I dessa tider av fake news och ett allt ivrigare och förvirrande sanningssökande i det förgångna förefaller detta möte mellan man och kvinna som försöker minnas snarast som något högst aktuellt vid sidan om känslan av illusion och dröm.  Föreställningen erbjuder mycket för mentalt efterarbete. Ursprunget till detta förkortade verk är en annan opera av Martinú, Julietta.  Michel, Joachim Bäckström, uppsöker en plats där han en gång blivit förälskad i en röst han hört från ett fönster. Mötet på scenen med denna kvinna, Julietta, liknar till stor del den fåfänga jakten på en dröm som hela tiden viker undan. Kvinnan låtsas minnas deras möten och hittar på, därtill förvillad av en förbipasserande försäljare av minnen, därefter av ett äldre par och en mor och dotter.  Det blir både gripande och smått komiskt och kan ge rikligt med associationer.  Till stämningen bidrar i högsta grad den av Vilhelm Hammershøi medvetet inspirerade scenografin. Ett rymligt glest möblerat och luftigt rum med fönster, som låter ljuset leta sig runt väggarna och utsikterna förändras allteftersom minnena skiftar. Så stillsamt vackert med sina surrealistiska bidrag till texten, och, inte minst det lilla dragspelsinslaget mot slutet.

Samma scenografi gäller för nästa verk, den mer kända enaktaren Vox Humana (Den mänskliga rösten) av den nio år yngre Francis Poulenc med libretto av Jean Cocteau. Jag blev förälskad i verket redan första gången jag upplevde det i litet format för länge sedan. En av förutsättningarna för att Radok valt att sammanföra det med Martinús verk är att båda har text på franska till musik med en del franska influenser, framför allt från Claude Debussy.  Martinú bodde en period i Frankrike innan han under andra världskriget bosatte sig i USA för att därefter alternera mellan Europa och USA.

Kerstin Avemo kan med andra ord bara kliva in på scenen igen efter paus i samma miljö och greppa samma telefon som i förra verket som om det handlade om en och samma kvinna.  Det är genialt.  Vox Humana är ett kraftprov för framför allt rösten men också som skådespelare genom att kvinnan har sin motpart, som varken finns eller hörs, i andra änden på en telefon (modell Ä).  Vad han tänks säga framgår endast av det kvinnan svarar och visar i sitt uttrycksfulla agerande. Det ligger på orkestern att förmedla känslorna och uttrycken från mannen och tydligare kunde det inte göras för att det ska upplevas som om Kerstin Avemo verkligen svarar på något hon hört i telefonen.

Vad man idag kan reagera mot är bilden av en kvinna som helt underordnat sig en man som nu visat sig ha övergivit henne. Vad som förmår henne att påstå att hon fått vad hon förtjänat och att allt är hennes fel framgår inte.  Att hon till en början ger en förskönad bild av sitt tillstånd är mer begripligt.  Icke desto mindre är det ett verk som griper starkt i sin musikaliska mångsidighet och sin mänskliga skörhet.

▪ Britt Nordberg

 

Opera:

Nyckeln till Drömmarna, tre fragment ur operan Juliette av Bohuslav Martin och Vox Humana av Francis Poulenc med libretto av Jean Cocteau

Dirigent: Claire Levacher

Regi och scenografi: David Radok

Kostymdesign: Zuzana Jezková

Ljusdesign: Premysl Janda

Videodesign: Dalibor Fencl

Medverkande: Kerstin Avemo, i båda verken och i det första med Joachim Bäckström, Anders Lorentzon, Torgny Sporsén, Marianne Schell, Alice Påhlsson

Göteborgsoperans orkester

Scen: Göteborgsoperan

 

Bild: Kerstin Avemo i Vox Humana på Göteborgsoperan. Foto: Lennart Sjöberg

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: