Verk som kräver sina skådespelare

Ur Ensam galning, foto Ola Kjelbye

[190507] Nyskriven och genreupplösande scenkonst har intagit Göteborgs stadsteaters små scener denna vår. På Studion spinns i farsform på den urgamla myten om narrskeppet. På den tillfälliga scenen Slakthuset är den utlösande faktorn en dröm om en livsstil befriad från köttkonsumtion. Två disparata nyskrivna verk, som i båda fallen ställer stora krav på skådespelarna. De är den stora behållningen.

På föreställningen Ship of fools möter en scen fullkomligt belamrad av redskap och prylar som mest för tankarna till en skrotnisseverstad à la Jan Lööf. Efterhand väcker en besättning på fem personer ljud i redskap som regntrummor, vindmaskiner, tackel och tåg och annat som skvallrar om ett segelskepp inför avfärd, ett skepp som man bara får föreställa sig. Vi förblir föreställningen igenom i detta rekvisitaförråd, inlånat från Sveriges Radio, som tjänat som ljudalstrare innan den digitala tekniken tog över. Det är alltså något av radiohistoria som återskapas med hjälp av föremål, vars vidare öde är att antingen kasseras eller sparas på scenkonstmuseet i Stockholm. Det må vara första och sista gången som det ges möjlighet att bekanta sig med denna forna konstform att skapa ljudeffekter till radiomediet av egen numera utdöd yrkeskår, inspicienten, här ersatt av fyra skådespelare med utvecklad känsla för det bisarra.

Ur Ship of fools, foto Ola KjelbyeBara det är värt besöket. Fascinerande och komiskt på samma gång. Det anas att ensemblen bestått svåra prov för att anamma ett spelsätt som ska få publiken att hänga med på detta narrskepp utan ledning eller uttalat mål, i en spelstil som drar åt farsen till, om än i en dystopisk tonart. Frågan ”vart är vi på väg” får inget svar. Inte heller frågan vem som egentligen har befälet. Myten om narrskeppet kan spåras tillbaka till Platon, kanske ännu längre, om skeppet med dysfunktionell besättning utan någon som helst kunskap om segling eller navigering. Associerande till situationer i vår tid är givna.
Den förvirrade färd som vi får följa på scenen via ljudalstrande och käbbel på scenen bottnar dock i denna myt om Atlantis, det drömda paradiset som forskningen ännu inte kunnat avgöra var det skulle ha legat. Teorierna är oändliga och många diktare och bildkonstnärer har genom tiderna relaterat till myten och allegorin om narrskeppet. I W H Audens långa dikt Atlantis från 1941 heter det:
…………..
Being set on the idea
Of getting to Atlantis,
You have discovered of course
Only the Ship of Fools is
Making the voyage this year,
………….

Diktens fortsatta förlopp har stora likheter med utvecklingen i Reich Szybers föreställning, liksom med Platons beskrivning. Farorna utmed färden har förstås daterats upp att färgas av de otaliga dystopier som kantat historien. Men det som börjar så bra tenderar att allt mer tunnas ut fram till den nödlösning som sätter punkt för färden i en undergång à la Titanic ledsagad av ett antal göteborgsvitsar.

Över till monologen Ensam galning den tillfälliga scenen Slakthuset. Genom hela den föreställningen löper som ett mantra det av vegetarianen Leo Tolstoy myntade uttrycket: Så länge det finns slakthus kommer det att finnas slagfält. Youtube-artisten, vegan- och djurrättsaktivisten Nasim Aghdam kommer knappast att gå till historien för sina artistiska verk utan, om alls, som den som gjorde Youtubes huvudkontor till ett slagfält med sig själv som enda dödsoffer. Varför? Och varför kommer man på idén att göra teater av detta tämligen okända kvinnoöde?

Göteborgs stadsteaters repertoar har ventilerats och kritiserats i medier denna vår. Inte första gången genom historien. En repertoar, särskilt på de små scenerna inklusive den på Backa Teater, som till stor del handlat om nyskriven och genreöverskridande föreställningar, som satt skådespelare på svåra prov och resulterat i en spännvidd av tolkningar av samtidsfrågor. Svårligen dock med chans att gå till historien likt de samhällskritiska komedierna av märket Kent Andersson. Men jag har sett säsongens repertoar av skiftande kvalitet, som tecken på rörlighet i en ensemble som kräver föryngring och förnyelse. Ensembleskådespeleriet fick sin eloge i och med uppsättningen av Fanny och Alexander på stora scenen. Att det sedan är omdömeslöst att bjuda in TV-kändisar för enstaka roller bevisades framför allt i valet av artist att tolka Carlsson i Hemsöborna. Någon kändiskult har dock inte rått på de mindre scenerna, däremot det som en teater väl är till för, att ge nyskriven dramatik en plattform och nya skådespelare en chans att utvecklas att kunna forma nya ensembler.

Föreställningen Ensam Galning är sannerligen en chansning. Att Alexandra Nordberg beskrivit den som det svåraste hon gjort är lätt att förstå. Den fysiska energi och inlevelse som hon lägger ner i en 80 minuters ensam show är fascinerande. Spelplatsen är noga utvald i en stor industrihall i Göteborgs gamla slakthus i Gamlestaden. Det hela inleds i två mindre förrum med en tämligen svårtillgänglig och tidskrävande utställning, bestående av bilder och texter som relaterar till föreställningen. Publiken, 20 personer per föreställning, släpps därefter in i en stor före detta verkstadshall och ombeds ta sin stol och följa med i rummet till den ena performance-akten efter den andra, totalt fyra, där Nordberg uppträder i olika berättelser, som ska tjäna som förklaringsmodeller till Nasims besatthet, orsakad av att Youtube ska ha censurerat hennes verk. Allt är byggt på det manus som Isabel Cruz Liljegrens skapat genom sina efterforskningar för att försöka förstå vad som lett fram till Nasims hat mot Youtube.

Mot slutet sitter vi alla med en fånig grismask över ansiktet som vi uppmanats sätta på oss. Vi ska väl känna oss som en anonym massa inför verkställandet av Nasims tvångshandling, skjutningen.

Det har gjorts allehanda sceniska verk som problematiserar kvinnor som avfärdats som galna. Folkteatern i Göteborg har denna vår gjort teater av romanen Jane Eyre. Den ”galna” kvinnan på vinden i den romanen har uppstått i olika sceniska tolkningar som representant för ett oändligt antal kvinnor som inte givits utrymme att leva ut sitt kreativa jag och reagerat på sätt som definierats som galenskap. Cruz Liljegren säger sig framför allt ha använt Karin Johannissons bok Den sårade divan som bollplank till de olika förklaringsmodeller som Alexandra Nordberg så expressivt gör sig till tolk för.
Min svårighet att engagera mig i denna iscensättning är framför allt min totala okunskap om Youtube och dess användare och det tryck och utnyttjande som dagens mediekulturer tycks kunna utsätta unga människor för. Att det sedan är ett återkommande problem att skapa bra slut på tematiska sceniska verk blir eftersmak till båda dessa föreställningar.

▪ Britt Nordberg

Pjäs: Ship of fools

Scen: Göteborgs stadsteater, Studion

Text: Bogdan Szyber

Regi, scenografi, kostym: Carina Reich & Bogdan Szyber

Ljus: Ronald Salas

Ljud, komposition: Tommy Carlsson

Mask: Catrin Lind

Dramaturg. Joel Nordström

Besättning: Victoria Olmarker, Jesper Söderblom, Hannah Alem Davidson, Johan Karlberg, Tommy Carlsson

Berättarröst: Marie Delleskog

 

Pjäs: Ensam galning

Scen: Göteborgs stadsteater, Slakthuset

Manus, regi, mask & kostym: Isabel Cruz Liljegren

Scenografi & ljus: Carl Kristiansson

Ljud & musik: Bernt Karsten Sanerad

Dramaturg: Sisela Lindblom

Skådespelare: Alexandra Nordberg

 

Bilderna:
Jesper Söderblom, Hannah Alem Davidson, Victoria Olmarker i Ship of fools 

Foto: Ola Kjelbye
Alexandra Nordberg i Ensam galning
Foto: Ola Kjelbye

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: