En väv av minnen

författarporträtt Andrej Natotsinskij

[190611] Jag tror man kan säga att minnen, våra personliga såväl som kollektiva, är centrala för ett välfungerande liv. Som enskild individ funkar du helt enkelt inte utan ett skapligt minne. På ett sjukhus i London träffade jag en gång en man utan vidare korttidsminne. Han kom från dag till dag inte ens ihåg sin familj, sin fru och barn. Varje morgon började allt om från början. Eller tänk en altzeimersjuk person som inte längre kommer ihåg hur man använder en spis eller vet var knappen till lampan över köksbordet sitter. Det kollektiva minnet handlar om historia, om historiens gång, och frågan om vi kan lära oss något av denna historia.

En som har funderat mycket över det här med minnet och minnen, vridit och vrängt på dessa frågeställningar, är den ryska poeten, journalisten, essäisten och nättidskriftsredaktören Maria Stepanova. Nystartade bokförlaget Nirstedt/litteratur har på läcker svenska i makalös översättning av Nils Håkanson (som exempelvis använder ljuvliga ord som ”tegelsmul” och liknande) givit ut hennes Minnen av minnet. Boken är en femhundrafyrtiofem sidor ytterst välskriven volym där Stepanova mixar sin egen släktforskning med allmän (rysk) historisk utblick, essäistik med sina memoarliknande nedslag över det egna livet. Allt blandas i denna hybridtext, av författaren själv benämnd som en ”romans”.

Stepanova skriver en slags släktkrönika, genealogiskt rotar hon flertalet generationer tillbaka. Hon verkar närmast ha blivit besatt av släktens historia, och boken har hon i princip arbetat på under hela sitt vuxna liv.

”Jag tyckte att det var orättvist att alla dessa människor, levande som döda, inte hade blivit ordentligt sedda, att livet inte hade gett dem chans att hålla sig kvar här, att bli ihågkomna, att vistas en stund i ljuset; det var orättvist att deras alldaglighet hade gjort dem så ogripbara för medmänniskornas intresse.”

Författaren använder sig av brev och vykort, av foton och av det hon tror sig komma ihåg av berättelser familjemedlemmar delgett henne. Hon reser också i släktingars fotspår, besöker städer och mindre byar, bostäder och arbetsplatser i Moskva med omnejd, i Odessa och Cherson i nuvarande Ukraina, men även ställen utomlands som Paris, Montpellier och Berlin. Vi är bland mycket annat med kvinnor som studerar till läkare utomlands, män som hamnar vid fronten och skriver brev om att ”allt är bra”, eller vid Leningrads belägring, vi läser om kvinnor som aldrig kommer in på läkarlinjen.

De kollektiva minnena när det handlar om släkt och familj är kanske på ett djupare plan viktiga för förståelsen för det egna livet, för vem man är och har blivit. Vem hade jag varit om inte min farfars far hade fått just det jobbet i just i den staden, eller om min mormor istället hade valt en annan utbildning eller gift sig med en annan man?

Bokens breda väv av trådar bakåt i tiden blir dock aldrig till en färdig matta, till en hel bild, det här är inte den sortens text. Istället är det tydligt hur författaren ständigt blir tvungen att konstatera att här tar den här tråden slut, härifrån hittar hon inga fler vägar i den släktingens livsvandring. Då gäller det att börja om, leta nya trådar. I detta virrvarr av namn och karaktärer är det inte alltid lätt att hänga med, inte minst på grund av den gamla ryska traditionen med diverse olika smek- och tilltalsnamn. Dessutom upplever jag att Stepanova stundvis nördar in sig väl mycket i vissa detaljer eller i ganska profillösa släktingar. Eller i en lång vindlande essä om Rembrandt, som jag har svårt att integrera i den övriga texten. För min del leder det emellanåt till att den engagerande läsningen svalnar. Å andra sidan, när det känns som bäst är det väldigt spännande att följa familjeberättelserna och det märks i långa stycken att författaren också är poet. Det är galant skrivet.

   Familjerna Stepanov och Gurevitj leder fram till att författaren föds 1972, och att Gurevitj är en judisk släkt innebär att berättelserna även innefattar den judiska historiens gång genom skildringen av familjens irrvägar. Med allt vad det innebär av judiska seder och bruk och även påminner om den till synes allestädes närvarande antisemitismen.

Men det handlar också om minne, om minnet som begrepp och fenomen. Jag har känslan av att man på senare tid allt oftare diskuterar det här med minnen och minnet. Vad och hur minns vi, vilka minnen är viktiga, och framförallt, hur tillförlitliga är de? Man behöver nog inte vara minnesexpert eller vittnespsykolog eller liknande för att numera allt lättare ifrågasätta sådant som jag inbillar mig var betydligt mer oproblematiskt förr. Om det möjligen är ett ”resultat” av den postmodernistiska erans inverkan/påverkan på våra samhällen låter jag vara osagt, men en tydlig skillnad tycker jag mig se.

Frågan är om det är själva minnet, alltså det vi faktiskt en gång gjorde eller var med om vi minns, eller handlar det snarare om att vi kommer ihåg minnet av minnet? Att vi kanske minns utifrån att någon har berättat för oss, kanske ett flertal gånger, eller att vi läst i någons gamla dagbok eller brev och därigenom fått för oss att vi själva var med och därför också minns alltihop? Maria Stepanova märker ofta att de egna minnena gäckar henne, men inte ens offentliga dokument hon tar del av är alltid samstämmiga.

Jag har på senare år personligen blivit alltmer misstänksam mot människor och böcker med memoar- eller självbiografianspråk, där författaren minns allting kristallklart till synes utan några som helst tveksamheter. Skönt då med författare som förstår att så enkelt är det nog inte.

”Minnet är något som återberättas, historien är skrift; minnet bryr sig om rättvisan, historien ser till fakta; minnet moraliserar, historien gör beräkningar och korrigerar; minnet är personligt, historien drömmer om objektivitet; minnet grundar sig inte på kunskap utan på erfarenhet: delat lidande, delad upplevelse, den bedövande erfarenheten av smärta som kräver omedelbart deltagande. Men minnets territorium är också fullt av projektioner, fantasier, förvrängningar, dagens tillbakablickande gastar.”

 

▪ Stefan Hagberg

Maria Stepanova
Minnen av minnet
Övers: Nils Håkanson
Efterord Maxim Grigoriev
Nirstedt/litteratur 2019

Författarporträtt Andrej Natotsinskij (beskuret)

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: