Råstyrkans fördel och förfång

Tre filmer: I, Tonya, Tomb Raider och The Deminer
ur I, Tonya

Vissa idrottsmöten biter sig fast. Ingo-Floyd är ett sådant, Tonya Harding-Nancy Kerrigan ett annat. I det senare fallet smutsas minnet av frågan om det var konkurrenten som låg bakom det fysiska angreppet på Kerrigan, en fråga vi aldrig kommer få ett klart svar på. Läs mer

Historiens versioner

The death of Stalin och The Post
Jason Isaacs och Tom Hanks

Hur noga behöver man behärska de faktiska historiska förloppen för att ta ställning till deras filmiska versioner? Ju bättre desto bättre, skulle kan kunna säga. Läs mer

Skönheten sedd inifrån

Wayne Roberts – Katie says goodbye
ur filmen

Sällan såg man ett vackrare porträtt av en människa än i Katie says goodbye. Men i Lars von Triers Guldhjerte-trilogi finns de (Breaking the waves, Idioterne, Dancer in the dark). Och i litteraturen. I Elsa Morantes Historien finns en liten varelse, Ida, som utan att belasta någon med överväganden eller grubbel helt enkelt ”gör vad som kommer an på henne”, genom kriget och förföljelserna, genom familjesorger och fattigdom. Hon gör det till synes utan att reflektera, i vart fall artikulerar hon inga anklagelser och definitivt ingen klagan. Läs mer

Det existentiella avgörandet
– vågar, vågar inte

Luca Guadagnino – Call me by your name, Taylor Sheridan – Wind River
Gil Birmingham and Jeremy Renner in Wind River (2017) CR

I två aktuella filmer ges utsagor om förhållningssättet till avgrundsdjup sorg.
Filmerna är inbördes mycket olika, i fallet Call me by your name har vi att göra med en kelen, soft underhållande men också antydningsvis ytlig historia om en ung mans sexuella uppvaknande, som avslöjar fascination för både kvinna och man. Läs mer

Filmåret 2017 – en återblick

sektion film Ännu ett år har nått sitt slut, och även om 2017 var ett mediokert filmår så fanns det några verk som gjorde djupare intryck. Vissa av dem kan tjäna som eftersträvansvärda ideal för filmskapare världen över, andra som avskräckande exempel. Årets genreuppdatering En klyscha i skräckfilmer är att den oskuldsfulla, vita tjejen till huvudperson överlever medan den svarta karaktären Läs mer

Ett Sverige som inte längre finns

En kommentar till dokumentären Eran – punk i tre delar på SVT
Freddie Wadling, foto Lars Sundestrand

Är punk möjlig idag? Frågan ramlar över mig en kväll i mellandagarna framför SVT:s dokumentärsatsning Eran – punk i tre delar av Kristina Lindström och Kristian Petri. Första delen släpptes på självaste julafton, så kontrasten mellan julsångerna och den skräniga punken gör sig ordentligt påmind. Läs mer

Don’t Luke Now

Rian Johnson – Star Wars: Episode VIII The Last Jedi
filmfoto

Det framgick tydligt att JJ Abrams, regissör och manusförfattare till Star Wars: The Force Awakens, kunde se bortom ytan på tidigare filmer och identifiera det som gjorde Star Wars så magiskt. Rian Johnson, regissör och manusförfattare till The Last Jedi, har studerat ytan utan att förstå essensen. Detta märks på hur han tagit tillvara just de mest irriterande aspekterna i tidigare filmer: löjlig humor, gulliga rymdvarelser (som skall krängas till barn i form av leksaker) samt datoranimationer. Läs mer

Återblick på Nyfiken Gul och Blå

Klas Gustafson – Nyfikna
Vinjettbild

”Sextitalet kom och gick, öppet som ett ögonblick” sjunger Blå tåget på bandets näst sista skiva, Moderna material från år 1999. Och det är just ett inslag i det som kom att forma och förändra den svenska offentligheten (och kanske också en hel del av den privata livsinställningen) som Klas Gustafson behandlar i sin bok Nyfikna. Läs mer

Villeneuve får komma till Scott

Denis Villeneuve – Balde Runner 20149
Blade Runner 2049

Blade Runner 2049 är en uppföljare av sorten ”mer av samma vara” som undviker att kännas som en upprepning av sin föregångare, även om man plockar flitigt från dennes olika ingredienser: frågor om vad det innebär att vara människa, en framtidsstad badande i neon, samt den mystiska betydelsen av en häst. Läs mer

Aronofsky kryper till korset

Darren Aronofsky – Mother

För tre år sedan släppte Darren Aronofsky Noah, en film som liknade Bibeln på utsidan men egentligen handlade om ekokritik och religiös fanatism. I Mother gör han omvänt: ytan liknar ett absurt kammardrama, men under den bisarra berättelsen finns en genomgående biblisk röd tråd. Läs mer