[220930] Om man vill veta lite mer om vem Marilyn Monroe var, skall man läsa Joyce Carol Oats Blonde, som är en förtrollande skildring av en modern saga. Vill man veta en smula om JCO skall man se Stig Björkmans film och får porträttet av en människa av mycket enkel bakgrund som rört sig bort från alla sina realiteter för att leva i den litterära verkligheten, som inte heller duger utan där hon bollar med en rad ’alias’ hon kan leka med. Hennes man håller henne på jorden och när han är borta får hon liksom börja om från början igen. Man frestas att tro att hon inte skulle ta det nobelpris som länge väntat på henne som ett faktum om det inträffade utan bara betrakta det som ännu en dröm.
Men om Carol Oats kan framstå som något av en extraterrestrial är läget för David Bowie än mer tillspetsat, man frågar sig om han alls kan förstås genom sitt jordiska jag eller om han i princip hör hemma i kosmos. Även han är av ytterst blygsam härkomst, uppvuxen i vanligast tänkbara engelska hyreslänga, så annorlunda den person han skulle komma att utvecklas till, att det fick hans mamma att uttala att han alls inte var ’hennes’. Han beskriver livet som ett sökande i beroendet av sin publik, som för honom är långt verkligare än hans faktiska upplevelse av sitt eget jag.
Sedan kommer filmen om AI-karaktären Yang, en android, en techno-sapiens som anskaffats av två unga föräldrar som storebror till deras lilla adopterade dotter tills han går sönder och skall på lagning, vilket inte är en helt okomplicerad process. Då har verkligt och konstgjort liv nått brännpunkten, frågan om det ursprungliga livet klarar sig utan det artificiella – tillsammans ger tre filmer som dessa fascinerande öppningar till den form för offentlighetsliv inte minst unga människor i dag står inför att tackla.
Hur hittar man sig själv när man så lätt som ingenting skaffar sig ett alternativ, ett konstgjort väsen, ett annat-jag, ett rent påhitt?
Det tycks inte längre vara ett rent intellektuellt problem utan det nya realtillståndet. Ett ’tillstånd’ som emellertid i föreställningen Inanna realiseras på ett fascinerande sätt i ett gästspel på Teater Cinnober i Göteborg när en generös röst tillhörande Åsa Nordgren fyller lokalen med en berättelse ur mytens värld. En svårgripbar värld men uppslukande i sin konsekvens och bildmässiga skönhet på scenen och bildskärmen, vilket bekräftar, att verklighet är något helt annat än vardag, något att söka och finna, något att ge sig tid till. Innanna härskar över såväl himmel som jord, med rätt att nedstiga till dödsriket, det är bara att följa med och man gör det gärna.
Lika gärna, skulle man kunna tillägga, som man följer med på den musikaliska resa i minnets fantasi ensemblen på Konstepidemin bjuder in till, där man kan låta sig falla fritt en värld av oemotståndliga franska ’chansoner’ under ett par timmars tid, i täta arrangemang för en samstämd trio, som på ett lekfullt sätt presenterar såväl minnen, verk som livserfarenheter. Fia Adler Sandblads vokala tolkningar står tveklöst i centrum, men i förtroligt samspråk med två manliga musiker, där Ola Karlberg även axlar vokala avsnitt.
Skickligt, från början till slut, generöst i det publika tilltalet – inte undra på att föreställningen var slutsåld till sista stol.
