Fladdermöss och människor
Matt Reeves – The Batman
Film och musik i kemisk, mänsklig förening
Giuseppe Tornatore – Ennio: The Maestro
När jag dröjer mig kvar i den otäcka slutscenen i Sergio Leones Once Upon a Time in America (1984), med Robert di Niros breda, nästan fåniga leende i ett för honom, då, helt oundvikligt opiumrus, känner jag ett oavvisligt starkt band mellan denna scen och det ögonblick av bottenlös förtvivlan i Gudfader-trilogins sista del, när Al Pacinos vidöppna men stumma gap icke-skriker ut sin sorg över dotterns död av en kula avsedd för honom själv. Läs mer
Det barnen upplever och ser
Mike Mills – C’mon c’mon, Kenneth Branagh – Belfast
I förlängningen av söndagens Godmorgon världen, hör jag på avstånd ytterligare en krigskommentar av en reporter, som påpekar vilken gemenskap som uppstått genom angreppet. Hur folk samlas på stationer och i skyddsrum, pratar med varandra, är tillsammans. Är detta vad man brukar kalla en riktigt dum svensk?! Läs mer
Kvinnans villkorliga frigörelse – i verklighetens ödesdigra perspektiv
Audrey Diwan – Omständigheter, Nathalie Álvarez Mesén – Clara Sola
Det är så lätt att glömma, att det i ett historiskt perspektiv inte alls är särskilt länge sedan aborten blev ett fritt val för kvinnan i den västerländska kulturella sfären (i vårt land 1975), och att det är en rättighet som långt ifrån slagit igenom här heller, speciellt inte om man med ’här’ också vill omfatta katolska länder eller varför inte USA, där abortmotståndarna inte är främmande för att ta till vapenvåld i sina passionerade protester mot det våld de anser det ofödda barnet faller offer för. Läs mer
Till de oskyldigas förbannelse
Om barndom iakttagen utan filter
Eskil Vogt – De oskyldiga
Under den filmfestival som så strålande kunde genomföras pandemin till trots kunde bland annat ses några filmer om barndomens plåga och förbannelse, filmer om mobbing, om barnhemstillvaro. Belgiska Playground om skolgården som en kamparena, dansk/svensk/fiinska A Hourse Made of Splinters om den tröstlösa ensamheten utan familj, gänglivets oförsonliga grymhet på en liten ort i svensk/norska 12 bragder eller varför inte finsk/tyska The Mission om amerikanska ungdomars skyddslösa värvning som missionärer för Jesu Kristi Kyrka, Sista Dagars Heliga eller Sjundedagsadventisterna i främmande land. Läs mer
Någon annan kan gilla filmen skarpt
Juha Kuononen – Kupé nr 6
Juho Kuosmanens förra film Den lyckligaste dagen i Olli Mäkeläs liv var en vacker historia om en boxare som väljer kärleken framför idrotten. En svart-vit film där sommarnatten och kärleken till flickan från hembygden vinner över troféer, ära och berömmelse. Tro det, att förväntningarna på Kuononens nya film Kupé nr 6 är skyhöga. Läs mer
En onödig återuppståndelse
Lana Wachowski – The Matrix Resurrections
Ett hundliv
Jane Campion – The Power of the Dog
Älskar, älskar inte
Joachim Trier – Världens värsta människa
Världens värsta människa är plågsamt tät i skildringen av en obeslutsam och omogen ung kvinnas lek med livet och två olika män. Det är som om hon helt saknar förmåga att fördjupa sin relation till omgivningen: vad hon skall arbeta med (hon är utbildad läkare), vem hon skall leva med och hur, den eviga frågan om hon skall ha barn eller inte. När hon till sist drabbas av en oplanerad graviditet blöder hon bort den i duschen som vore det en naturlig sak, medan hennes f d älskare i nästa scen ses fångad i en nyfödd familjeidyll tillsammans med en alldeles ’vanlig’ kvinna. Läs mer
Skakad, men verkligen inte rörd
Cary Joji Fukunaga – No time to die
Efter en lång väntan och flera uppskjutna premiärer är Daniel Craig är tillbaka för sista gången som Bond. Den som väntade på något gott fick vänta både länge och förgäves.
Bond har dragit sig tillbaka från agentlivet, men underbart är kort, även när det gäller pensioner. Som av ett ödets ironi är hotet mot världen denna gång en sjukdom (!), dock inte en influensa från Wuhan, utan ett biologiskt vapen som hamnat i fel händer; då är det upp till Bond att rädda världen än en gång. Läs mer