Unng tjärlek i framtidens Hornschtull

[090421] Det är första sidan som fixar en bok. Om första sidan är bra läser man den andra, tredje osv.
Första sidan av Toffs bok är mycket bra. Det börjar med en presentation av Toff, en pojke i ett framtida ”Ståkkhålm”, han bor med sin morsa i ”Hornschtull”. Dom har en glasruta kvar och slipper tillbringa hela dagarna i komplett mörker för att slippa frysa ihjäl. På det viset lever man som ”skyfflare” eller ”knegare”, livrädd för ”fullmäktige”.

Kalle Dixelius (musikkritiker/nöjesreporter på bl a DN och TT spektra) trampar klassisk mark: I en avlägsen dystopisk framtid – historien berättas i retrospektiv, när saker ordnat sig lite mer – hittas en bok från ”den mörka tiden” där ledtrådar ges om hur världen innan ”den mörka tiden” gick under, och hur den började resa sig igen.
Boken som hittas är ”Toffs bok”, boken som pojken Toff börjar skriva. Helt på egen hand börjar han samla papper, leta pennor. Allt i en märklig framtid när det mesta vi nu tar för givet försvunnit in ett stenåldersmörker. Böcker saknas, tidningar, el, värme, det är förbjudet att läsa och skriva även om ”de flesta kan det…”. Allt saknas, och även om folk berättar historier för varandra saknas en pålitlig historia. Vad har egentligen hänt?

I denna framtid utan minne antyder fragment av talspråket tidigare samhällsformer; det talas om ”Ordningen”, eller som Toff säger: ”Skyfflarna utövar sin demokratiska rättighet. Jag vet egentligen inte vad det betyder. Men de säger det hela tiden.”
Många gånger blir Toffs bok på det viset, både riktigt rolig och rejält tänkvärd.

Det är det bästa av upplägg: Kärlek med Förhinder. Den unge Toff är kär i Anna, väldigt kär, och en dag får han en bok av henne, en riktig bok, den första Toff får se: ”Om en pojke” av Nick Hornby. Eftersom det är den första (och hittills enda) bok Toff får se slukar han den om och om igen. Kär i både bok och flicka lär han sig inte bara om den gåtfulla forntiden, han lär sig också skriva, hans språk ändras bit för bit, han växer…
I obegripligheten och mörkret bygger Dixelius något från grunden, och läsaren får följa med. Det är en kort bok så jag tänker inte avslöja mycket mer än att Toff, Anna och några till ger sig av på en vandring mot ”Bassebäck”, där saker ska vara mycket bättre. Toff får också tillfälle att läsa fler böcker…

Många frågor lämnas öppna (som andra också anmärkt) och jag blir inte heller klok på den vaga likheten mellan ”Muhammed” och ”Muham Bentson”, jag är inte helt förtjust i slutskruven och som i många andra fantastiska böcker där ett litet sällskap ger sig ut på en märklig vandring (t ex Sagan om Ringen, inga andra likheter) blir början på resan kanske mest spännande.
Men ändå, i det samtidiga byggandet av språk, bok och Toffs personlighet kommer man märkligt nära huvudpersonen. Både i hans väldigt personliga och rörande kärlek och hans begynnande författande.
Det är styvt jobbat och riktigt läsvärt.

▪ Jacob Stålhammar

bokomslag
Kalle Dixelius
Toffs bok
med kommentarer av Muham Bentson
Ordfront 2009

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: