[090427] Efter mer än trettio år som romanförfattare, lyriker, artist, kompositör och konstnär debuterar Ulf Lundell som pjäsförfattare, står att läsa på bokens bakflik.
Något han borde ha låtit bli, lägger jag till.
Detta doftar pekoral lång väg. Sex pjäser med i stort sett likadant innehåll: bitter, förgrämd musiker/författare nära de sextio med yngre dam i sällskap letar efter ny mening med livet. Barnen är vuxna och utflugna för längesen, han dissar det mesta i tillvaron, trots att huvudkaraktären (omisskännligen herr Lundell själv, som i hans romaner) lever flott, för det mesta på dyra hotell ute i världen.
Karaktären Ruth i pjäsen ”Oriental” (som försiggår i Bangkok) frågar huvudpersonen Mack varför han är så ”djävla negativ till allt!”.
Han svarar:”Jag kan inte längre. Jag är trött. Jag har ifrågasatt allt. Jag har fått min livsenergi från det. Från friktionen, motståndet, motsträvigheten. Jag tror jag är född sån. Jag är trött.”
I avslutande pjäsmanuset ”Cristallo”, där ”Hon” och ”Han” med 25 års åldersskillnad under ett parti schack på det luxuösaste hotellet i den italienska skidorten Cortina försöker nå varann säger ”Hon”:
”…Du försöker slipa ner dej till nån slags renhet genom att förakta dej själv och det du gjort och det du gör, eller för all del, inte gör.”
”Han” svarar lite senare:”…Jag vill bara bo ute i skogen vid en sjö och se årstiderna passera förbi. Allt det där som intresserade mej så mycket förr, som var så viktigt, det betyder inte ett skit längre.”
Dock finns en apostrofering som hade kunnat utvecklas i pjäsen, om den hade haft ett annat upplägg; en annan vinkel. Han låter den manliga huvudpersonen med stor kunskap och inlevelse beskriva Auschwitz hemskheter och det leder vidare till att får vi en berättelse om hans egen uppväxt med ungrare, finnar, norrmän, holländare, italienare som flyttade till stockholmsförorten, den lite finare, där han växte upp och hur han gick med flera av dem i skolan.
”Vi hade roligt ihop. En holländska gick i min klass. En estniska. I huset bredvid vårt flyttade en judisk familj in. Jag minns att min far socialdemokraten uttryckte sin olust. I dag är det sossegrabbar i bruksorterna i Sverige som röstar på Sverigedemokraterna. Fick dom chansen skulle dom säkert ställa till med en härlig judeutrotning igen.”
Just detta hade varit väldigt intressant att infoga i en pjäs. Som då hade handlat om något annat än författaren själv och alla hans tillkortakommanden; nojor, brustna förhoppningar, vantrivsel med kändisskapet, agg mot första hustrun, aversion mot kvinnor; fast kanske mest mot sexualiteten som aldrig har fungerat för honom i något förhållande.
Ja, han är tydligen (ja, eller en av huvudpersonerna då…) också numera impotent. Och tar Viagra. Fast det är ju i och för sig något som drabbar en hel del män när de närmar sig sextio. Se där: något allmängiltigt i pjäsen, helt plötsligt!
Vad jag menar är att det någon enda gång skulle vara roligt att få läsa en roman eller pjäs som gestaltar något utanför en förmögen svensk superkändis begränsade lyxtillvaro, uppenbarligen tämligen letargisk och händelselös, då han inte kan leva ett vanligt liv ute bland vanliga människor. Men fantasin bör väl ändå kunna användas till mer än bara navelskåderi.
Jag kommer att fortsätta lyssna på Ulf Lundells låtar på platta. Många av dem är mästerverk där de för det mesta finstämda och angelägna texterna är i symbios med musiken. Likaså gå på hans rockkonserter, som kan vara helt fantastiska: vilken känsla han och bandet ofta förmedlar; vilken publikkontakt och förbrödning det brukar bli.
Men som pjäsförfattare…nej, nej!
