Är god vetenskap ett spännande tema?

[090618] Ibland är det svårt att recensera en bok. Med den här boken, som är en doktorsavhandling framlagd vid Göteborgs universitet den 6:e mars i år, vet jag inte alls hur jag ska förfara. Ska jag diskutera boken som just en vetenskaplig avhandling, dess metod, vetenskaplighet etc., eller ska jag skriva om den som en fackbok, ett inlägg i den vetenskapsteoretiska/vetenskapshistoriska diskussionen, eller som ett kartläggande av denna diskussion?

Alltså funderar jag över vad boken ger mig och bestämmer mig för att, eftersom jag inte är opponent på avhandlingen, skriva utifrån perspektivet ”en bok om ett ämne som intresserar mig”. Problemet är bara att den inte ger mig så mycket, vilket inte behöver betyda något annat än att ämnet inte berör mig men egentligen nog mer beror på att det känns lite underligt med avhandlingar som i princip handlar om sådant man levt sig igenom och som är en del av de egna livserfarenheterna. Ibland avslöjar förstås sådana avhandlingar sådant man inte visste om den värld man levt i men lika ofta avslöjar de ingenting som man inte redan visste, ibland omtolkas det man visste så att man plötsligt har förvandlats till en idiot som inte förstått att man levt många år i ett totalt intellektuellt mörker och aldrig skådat ljuset. Den här avhandlingen/boken äger fördelen att man känner igen slutsatserna, de som var tydliga redan medan de utspelade sig.

Författaren, disputanden, berättar i inledningen att hon, genom att undersöka sakkunnighetsutlåtanden för tjänstetillsättningar (vid universiteten), under två perioder, 1950-1970 och 1985-1995, kartlägger hur vetenskapsuppfattningarna förändrats över tid inom tre discipliner, statsvetenskap, litteraturhistoria och fysik. Jag blir inte direkt överraskad av att få veta att de sakkunniga föreföll mer positivistiskt inriktade under den första perioden medan de uttrycker sig mer försiktigt om ”sanningen” under den andra. Min egen akademiska ungdom, som inföll i slutet av 60-talet och början av 70-talet, handlade just om att riva det då rådande positivistiska forsknings- och vetenskapsidealet. Jag behöver alltså inte övertygas om att författaren, i det här avseendet, har dragit helt rätt slutsats utifrån sitt material. Jag behöver inte ens läsa hennes avhandling för att känna till det. Istället finner jag boken tämligen tråkig och intetsägande då förändringen mellan den första perioden och den senare var intellektuellt spännande i verkligheten, ja teoretiskt bitvis dramatisk, vilket inte ens framskymtar i avhandlingen/boken. Torr som snus alltså, men mycket ordrik.

Efter att ha tragglat mig igenom en ofantlig ordmassa inkluderande ett och annat citat ur några av de utlåtanden som studerades för avhandlingen, lyckas jag vaska fram några få slutsatser medan jag läser, slutsatser som jag kunde ha gått direkt till slutavsnittet för att läsa. En av dem är redan nämnd, man var mer positivistisk i utlåtandena decennierna kring år 1960. De övriga är kort och gott att de sakkunniga skrev längre utlåtanden tidigare än numer, att utlåtandena är snällare numer samt att man på senare tid betonar internationella kontakter, eller deltagande i sådana sammanhang, på ett helt annat sätt än man gjorde i den tidigare perioden.

Att utlåtandena är kortare idag visst jag inte men det förvånar mig inte och att de är snällare idag än tidigare är inte heller någon direkt överraskning. Fysiken, fick jag veta, inte heller det överraskande, skilde sig lite från de andra två disciplinerna genom att de sakkunniga där ibland också kunde uttala sig om den bredare och samhälleliga nyttan/betydelsen av forskningsinsatsen hos den man uttalade sig om. Dessutom betonades inom denna disciplin samarbetsförmåga mer idag än tidigare men även här var perspektivet inte längre lika positivistiskt i den senare perioden som i den tidigare.

Boken omfattar 364 sidor och den som inte älskar att läsa sida upp och sida ner om förändringar, uttryckta så försiktigt att man lätt kan få för sig att de varit mycket obetydligare än de i själva verket varit, ska inskränka sig till att läsa sammanfattningen på slutet. Den som befinner sig i början av en akademisk karriär kan kanske få en del tips om hur denna karriär ska läggas upp för att lyckas, men troligen tjänar han/hon ändå mest på att smöra för rätt personer, här som i alla andra sammanhang.

Men, är det verkligen rätt att recensera en avhandling på det här sättet, som om den handlade om en vanlig bok? En doktorand som arbetar med sin avhandling har ett stort material att gå igenom, lägger ner ett intensivt arbete på detta, under flera år mestadels, och kan förstås inte rå för om det som framkommer ur materialet inte är några verkligt spännande eller uppseendeväckande nyheter för en äldre vetenskapsteoretiker som just upplevt den tid som avhandlingen ska utreda. Han eller hon har ett antal strikta regler för avhandlingsskrivande att följa, som att redovisa sitt syfte, sitt material och sin metod, vilket författaren förstås gör i inledningen av boken. Han eller hon kan heller inte skriva så att läsaren av avhandlingen sitter och små- eller gapskrattar under läsningen, eller inte kan slita sig från arbetet på grund av dess gastkramande innehåll och spänningen inför upplösningen.

Författaren/doktoranden har gjort precis vad som förväntas av henne. Hon har redovisat bakgrunden till avhandlingens innehåll genom att hon har beskrivit de organisatoriska förändringarna och utvecklingen inom universitetsväsendet från 50-talet och framåt (ja även några ord om den ännu tidigare perioden kommer med), alltså den yttre ramen för de sakkunnighetsutlåtanden som hon undersökt (totalt 158 utlåtanden från Göteborgs och Uppsala universitet, varav 6 rört kvinnliga sökanden och alla under den senare perioden). Hon har redovisat sitt syfte och sin metod, kategoriserat ett antal ”aspekter” och räknat ”markörer (fast antal redovisas inte) och hon har, efter den beskrivande avhandlingen, dragit sina slutsatser mot slutet och skrivit en summary på engelska. Och här måste jag uttrycka beundran för författaren, för hennes förmåga att skriva så mycket om ett material som av allt att döma varken var speciellt intressant eller avslöjande. Läser jag boken med tanke på det bakomliggande arbetet så tycker jag nästan synd om författaren, men jag kan förstås ha helt fel i detta. Jag var kanske bara fel person att läsa och recensera den här avhandlingen.

Min egen slutsats alltså, efter att ha läst avhandlingen, är att sakkunnighetsutlåtanden verkar vara alster som inte säger speciellt mycket om den tid i vilken de är skrivna och som döljer väldigt mycket av vetenskapsteoretisk och vetenskapshistorisk dramatik, utveckling och förändring. Det kan knappast författaren/doktoranden/disputanden lastas för. Hon har gjort ett gediget arbete och jag kan bara sluta med att önska henne lycka till i hennes framtida akademiska karriär och hoppas att den blir mer spännande och innehållsrik än vad den, av allt att döma eller kanske bara utifrån min horisont, varit hittills.

▪ Kerstin Berminge

Bokomslag
Rangnar Nilsson
God vetenskap
Hur forskares vetenskapsuppfattningar uttryckta i sakkunnigutlåtanden förändras i tre skilda discipliner
GU 2009

Kerstin Berminge är vetenskapsteoretiker och kvinnan bakom Albas blogg Motvallsbloggen.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: