Pedagogiskt om ekonomikrisens mekanismer

[090820] Gillian Tett är utbildad socialantropolog, men arbetar som journalist för Financial Times. 2005 fick hon i uppdrag att bevaka utvecklingen på de globala kapitalmarknaderna och det var första gången hon kom i kontakt med finansvärldens mest abstrakta handelsvaror – derivatinstrument. De beskrivs ofta som oerhört komplicerade, men den grundläggande tanken är egentligen ganska enkel och här får vi hjälp att förstå dem. De är en teknisk lösning och amerikanska banker använde finansiella derivat till att frigöra resurser i bankkrisen. De sålde riskfyllda lån och använde sedan pengarna till att låna ut ännu mer pengar.

The Economist, en av världens ledande affärstidningar, frågade sig på ledarplats nyligen (18/7) vad den finansiella krisen egentligen säger om de rådande finansiella teorierna. Tidningen tar särskilt upp teorin om effektiva marknader – Efficient Markets Hypothesis – vars huvudpoäng är att finansiella tillgångar alltid återspeglar all tillgänglig information. Därmed kan aktuella marknadsvärderingar betraktas som ”korrekta”. Teoribildningen har fått ett stort inflytande de senaste årtiondena och speciellt viktigt har den varit som utgångspunkt för den kraftiga tillväxten inom den finansiella sektorn. Att teorin ”bevisar” att marknaden per definition har rätt har framgångsrikt använts som lobbyargument för att ge de finansiella aktörerna fria tyglar. Frågan som infinner sig är dock hur kopplingarna mellan teori och praktik sett ut och vilken roll som de nya finansiella instrumenten har spelat i den pågående globala finanskrisen.

Gillian Tetts bok Fool’s Gold är en studie i just detta. Och en mycket sansad sådan, trots den pampiga titeln och trots att historien rymmer nog så mycket galenskap. Gillian Tett är utbildad socialantropolog, men arbetar som journalist för Financial Times. 2005 fick hon i uppdrag att bevaka utvecklingen på de globala kapitalmarknaderna och det var första gången hon kom i kontakt med finansvärldens mest abstrakta handelsvaror – derivatinstrument.

Derivatinstrument beskrivs ofta som oerhört komplicerade, men den grundläggande tanken är egentligen ganska enkel. För det första, ordet derivat betyder att instrumentet kopplat till en annan tillgång – värdet ”deriverar” från den så kallade underliggande tillgång. Det betyder att värdet bestäms av utvecklingen på den tillgång som derivatinstrumentet är kopplad till – det kan vara till exempel guld, aktier, vete eller dollar.

För det andra, derivatinstrument är kontrakt som handlar om framtiden. Man kan exempelvis teckna ett kontrakt som ger innehavaren rätt att växla dollar mot kronor till en given kurs tre månader framåt i tiden. På så sätt kan företag skydda sig mot kostsamma och oförutsägbara växelkursförändringar. Men kontraktet kan lika gärna gälla skydd mot framtida förändringar i spannmålspriser eller guldpriser. Den underliggande tillgången säljs alltså idag till ett förutbestämt pris men där betalning och leverans sker vid en bestämd framtida tidpunkt. Det centrala är att derivat kan hjälpa till att fördela risk inom en ekonomi. Detta, menar förespråkarna, gör ekonomin mer effektiv. Problemet, menar kritikerna, är att ekonomin som helhet kan bli mer instabil eftersom teorierna och affärsmodellerna bakom inte har tagit tillräcklig hänsyn till systemrisker och sociala faktorer bakom ekonomiska kriser. Dessa brister gör att de finansiella aktörerna kan fortsätta att öka den totala mängden kredit i ekonomin långt bortom rimlighetens gräns, i tron att riskerna har neutraliserats genom effektiva marknader.

Tett insåg snart det märkliga (och obehagliga) i situationen; derivatinstrumenten var så komplexa att det inte var många som förstod dem, samtidigt växte den oreglerade marknaden för dessa instrument exponentiellt och handeln i derivat var redan långt större än världens samlade handel i ”vanliga” värdepapper som aktier och obligationer. Gillian Tett bestämde sig för att skriva en bok om saken.

I boken beskriver Tett utvecklingen av den moderna derivatmarknaden, från starten i Chicago på 1970-talet och hela vägen till den pågående krisen. Hennes fokus är dock perioden från 1994 och framåt. Tett följer händelserna inifrån investmentbanken JP Morgan och skälet till att börja 1994 är att en avdelning inom banken då utvecklade instrumentet Credit Default Swap – det derivatinstrument som några år senare lade grunden till den amerikanske bolånekrisen. Utifrån en lång rad intervjuer och, som det verkar, god tillgång till internt material levandegörs historien. Författaren ägnar också en ganska mycket tid till att förklara hur de olika instrumenten fungerade. Det är bitvis en utmanande läsning, men Tett har helt undvikit matematiska formler och hennes journalistiska skolning gör att hon undviker att fastna i besvärligt fikonspråk.

Det bästa med boken är dock att dess huvudpoäng är enkel. Finansiella derivat är en teknisk lösning. Ungefär som en diskmaskin. Tekniska lösningar kan effektivisera ett system – oavsett om det handlar om finansiella eller hushållsnära tjänster. Gillian Tett beskriver på ett begripligt sätt logiken bakom denna effektivisering. Den stora knäckfrågan med alla tekniker är dock dess användning. Hur spenderar vi den tid som diskmaskinen frigör, till att umgås eller till att titta på tv? Amerikanska banker frigjorde resurser i bankkrisen genom att sälja sina riskfyllda lån och sedan använda pengar till att låna ut ännu mer pengar. Det var med andra ord inte derivatinstrumentens fel att det gick åt skogen, utan det faktum att giriga och fartblinda finansmatadorer helt tappade sans och balans i de grundläggande riskbedömningarna.

Man kan invända att Gillian Tett har stått sina informanter på JP Morgan väl nära. Det är lätt att bli misstänksam mot hur omdömesgilla alla verkar ha varit där, samtidigt som alla runt omkring gjorde katastrofala riskbedömningar. Samtidigt är det ett faktum att JP Morgan är den amerikanska investmentbank som har klarat sig bäst igenom krisen, så helt fel ute är knappast Tett. Som helhet är boken mycket läsvärd om man vill förstå hur och varför vi har hamnat där vi är. Bokens slutkläm är på sätt och vis också optimistisk, eftersom den slutar i ett upprop att finansvärlden behöver återvinna de gamla honnörsorden försiktighet, måttlighet, balans och sunt förnuft. På ett mer konkret plan är det samma linje som The Economist är inne på i sin ledare när man menar att bostäder inte skall kunna belånas över skorstenen och att bostadskrediter måste baseras på en förmåga att faktiskt amortera på sina lån.

▪ Oskar Broberg

bokomslag
Gillian Tett
Fool’s Gold
How unrestrained greed corrupted a dream, shattered global markets and unleashed a catastrophe
Little, Brown 2009

Boken finns endast i engelskspråkig utgåva. Du hittar den lätt i nätbokhandeln.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: