[110831] Detet. Jaget. Överjaget. T.o.m Självet och Varat. Den freudianska Berättelsen är full av topografiska begrepp, ett slags ”inre instanser” vars substans inte kan prövas och vars definitioner snabbt blir alltmer utflytande i fackpressen.
Moralfilosofin talar om ”medvetande”, instansen för människans moral är ”medvetandet”.
Nora Hämäläinen, chefredaktör för Ny Tid, är en modig kvinna. Hon lägger först ner flera år på moralfilosofi och disputerar. Så drabbas hon av en leda vid allt teoretiserande och erkänner det, vilket borde vara förödande för karriären. Den enda räddning hon ser är litteraturen. Varför försöka fånga frågorna om ”var moralen finns” och hur den utvecklas med filosofins trubbiga abstraktioner, när litteraturen är så oändligt mycket bättre på att gestalta samma problem?
Hon fastnar för Didrik i Sara Lidmans jernbanesvit. Han är bortskämd ”storson”, allmänt klipsk och samtidigt en lättlurad pratkvarn. Han är faktiskt den som agiterar för jernbanan men ändå inte restlös visionär. Först älskar man honom men vid någon punkt tröttnar läsaren på honom. Han snillar bort det brev från Nabot till Hagar där Nabot erbjuder en biljett till Amerika. Detta blir livsavgörande för båda. Men Didrik förstår aldrig vad han ställt till med. Han utvecklas aldrig. Hans liv präglas av svek han aldrig själv inser: mot sin son, mot bönder och torpare han drar in i sin egen konkurs . Och ständigt pratar han, ett språk som människorna i Månliden knappast förstår.
Didriks oföränderliga karaktär illustrerar ett stort moralfilosofiskt dilemma: om en människa inte låter sitt ”medvetande” påverkas till ”fina, ofta omärkliga rörelser” av erfarenheter, ja då upphör medvetandet vara säte för en moral. Ungefär så diskuterar Iris Murdoch problem som Didriks. Plötsligt väldigt intressant: vad är det som skapar en Muammar Kadaffi, en Hitler och en Stalin om inte en ”ideologisk låsning” så stark att moralens kontakt med nya erfarenheter går i stå, för att nu bara tala om den inommänskliga processen på en nivå.
Förutsättningarna för ett sådant stelnande av medvetandet studeras inom personlighetspsykologin. I sin sunda skepsis mot en vetenskapsgren som i stunden står Hämäläinen upp i halsen är detta möjligen vad jag saknar: tvärvetenskap kan ibland vara förlösande.
Men hennes helhetsgrepp är mycket sympatiskt. Se bara på Shakespeare. Litteraturen är förmodligen bättre än någon delvetenskap på att gestalta moraliska dilemman. Så uppfriskande att denna insikt kommer från någon som fördjupat sig i teorier om moral.
Sådana här intressanta diskussioner förs i praktiskt taget varje nummer av finlandssvenska Tidskriften Ny Tid, en helt osannolik arena för samhällsanalys som ännu inte stelnat i dogm, ständiga internationella utblickar, kulturbevakning. Det finns en frimodighet i denna veckotidning som stavas intellektuellt självförtroende. Möjligen går det lättare att underhålla i en språklig kultur som alltid varit i minoritet. Det är som om internetfakticism och politisk opportunism aldrig varit ett problem i svenskfinland; där tycks man kunna tänka mera fritt än i storsverige. FörundransvärtChefredaktören !
