Besatt av Dylan

böcker.vinjett

[111027] Det sista kapitlet är bara drygt fyra sidor långt. Det börjar med en beskrivning av hur författaren Håkan Lahger själv och en kvinna tillsammans med några andra personer färdas i en bil till tonerna av Bob Dylan. Tidpunkten är inte angiven, men det är sannolikt några decennier sedan. Författaren är förälskad i kvinnan.

De talar om Dylan och hans sånger. När ”Sad-Eyed Lady of the Lowlands” kommer ur bilstereon är det som att han sjunger direkt till dem, om honom och blondinen i baksätet. ”Du behöver inte veta…” skriver han och nämner allt som man inte behöver veta om sången, att den skrevs på rum 2011 på Chelsea Hotel, att Kris Kristofferson var vaktmästare i studion och att den spelades in klockan fyra en vintermorgon i Nashville 1966. ”Du behöver bara lyssna på dessa elva minuter och tjugotre sekunders musik. Det är allt du behöver:” skriver han. Och sedan följer hela den långa poetiska texten, till den låt som utgjorde hela sidan två på den andra LP:n av albumet Blonde on Blonde från 1966, ett av Dylans mest hyllade.

Men vad betyder egentligen texten, och hur känns texten, om man inte kan melodin. Om man inte kan sjunga den tyst eller högt för sig själv, eller höra Bob Dylans röst i sitt huvud?

För att formulera det annorlunda. Om det räcker att höra Bob Dylan sjunga sina sånger, varför skall man då läsa den här boken?

På omslaget påpekas att det inte är en intervjubok, och att det inte är en bok om Dylan utan ”en bok som utgår från Bob Dylans liv, text och musik och som genom det prismat beskriver ett folk och ett land i förvandling och förvirring.” Det handlar alltså om hur författaren och andra svenskar har påverkats av Dylans liv och verk.

Håkan Lahger är en driven skribent. Det är lätt att fångas i hans berättelse. Det börjar med en resa han gör till Woodstock i New York State för att se platsen där Dylan drog sig undan 1966 och råkade ut för den så omskrivna motorcykelolyckan. Varför åka dit kan man undra? Men Håkan Lahger är besatt, av Dylan och om att vilja berätta om sin kärlek till Dylan, därav denna bok. Att han vet vad han pratar om är helt klart. Jag tvivlar inte på en enda detalj.

De flesta kapitel bygger på intervjuer med personer som har ett förhållande till Dylan på ett eller annat sätt. Journalisten Christer Olsson, Jörgen Lindström, som sett 148 Dylan-konserter, författaren Rolf Börjlind, journalisten Marie Nyreröd, som framför allt är intervjuad för att hon gjort en dokumentär om ett annat manligt geni – Ingmar Bergman, musikerna Stefan Ringbom, Ola Magnell och Anders F Rönnblom samt Izzy Young som arrangerade Dylans första konsert i Greenwich Village, men som sedan många år tillbaka bor i Stockholm. Dessa minnen varvas med barndomsminnen från Håkan Lahgers uppväxt i arbetarklassen i Medelpad och andra personliga betraktelser.

Det mest intressanta, tycker jag, är intervjun med göteborgsmusikern Nikke Ström, uppväxt i Karlskoga, som får berätta om framlidne vännen Totta Näslunds kärlek och relation till Bob Dylan. Jag har inte hört den platta som Totta och Mikael Wiehe gav ut med Dylan-sånger på svenska, jag har alltid tyckt att det varit onödigt att översätta Dylan, även om Nationalteatern gjorde en fin version av Tomorrow is a long time översatt av Ulf Dageby med titeln Bara om min älskade väntar, på Barn av vår tid från 1978. Att Dylan fungerar bättre på originalspråk fick Totta visa fem år efter sin död, 2010, när elva tolkningar av Dylan-låtar gavs ut under titeln Totta’s Basement Tapes/Down In The Flood. När inspelningarna gjordes 2003 var skivbolaget inte intresserat.

Dylan en kärlekshistoria är trevlig läsning, åtminstone om man är intresserad av Bob Dylan och svenska artisters förhållande till honom. Det är också en slags tidsresa, en berättelse om Sverige på 60- och 70-talet, när de personer som intervjuas fångades av Dylan. Men det blir lite väl ”nördigt” med alla titlar och detaljer, och ibland får även intervjupersonernas egna liv ta över för mycket. Efter ett tag blir det tyvärr ganska ointressant, särskilt i slutet, med det långa avsnittet om Izzy Young, och kapitlet om Magnell och Anders F Rönnblom. Vem bryr sig?

Jag förstår väl Håkan Lahgers fascination och kärlek till Bob Dylan och hans musik. Eftersom jag är ungefär jämngammal med Dylans artistkarriär upptäckte jag honom långt efter den första storhetstiden, först i början av 80-talet. Men ganska snart var jag fast. Och efter Time Out Of Mind 1997 blev även jag allt mer imponerad och övertygad. Jag tycker själv att han är den bästa låtskrivare och artist som funnits, och jag lyssnar var och varannan dag på hans album, allt från Rolling Thunder Revue från 1975 till Together Through Life från 2009, och ibland gamla LP-skivor. Jag har läst hans självbiografi och en av de många biografierna med stort intresse. Men det som betyder mest är musiken, låtarna han sjunger. Lahgers 200 sidor långa kärlekshistoria är därför snabbt glömd.

I stället ser jag fram emot nästa Dylan-konsert, i Malmö den 3 november, med gitarristen Mark Knopfler som gästartist, som var med redan på Slow Train Coming 1979. Jag har bara sett Dylan åtta gånger hittills och tar därför varje chans att se honom så länge han håller på och turnerar – i alla fall när han kommer till Sverige.

För mig får the Never Ending Tour gärna hålla på ett tag till. Och han får gärna avsluta alla konserter med All Along The Watchtower, även om Håkan Lahger för sitt liv inte kan begripa varför han gör det.

▪ Björn Ohlsson

Bokomslag

 

Håkan Lahger

Dylan – En kärlekshistoria

Norstedts 2011

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: