Die Jaffa-Orangen des Richard W. – Ein Israelische Rheingold

[111101] Wagner och Israel, Jaffa-apelsiner och asagudar, opera och Amos Oz… Detta är en alldeles speciell blandning och det skulle kunna gå hur fel som helst, men det gör det inte! Istället är det ett av de mest komplexa och engagerande teaterstycken som jag sett.

Opera är egentligen något som jag oftast undviker. Musiken kan vara vacker, men att se opera framföras på scen har i de allra flesta fall lämnat mig helt oberörd. Det känns för rent och för skönljudande, för perfekt dramatiskt strukturerat, och jag får känslan av att det skapas som en ogenomtränglig hinna mellan mig och det som sker på scenen. Opera är för mig timmar av gäspande i en nedsläckt sal med dammiga kristallkronor och sammetsdraperier. Jag brukar komma ihåg betydligt mer av salsinredningen än av själva föreställningen. Självklart är det också för att jag inte är insatt i operans olika spännande former och symboler – i alla de koder som operaälskar verkar känna till. Jag tänker att en del förkunskaper nog krävs det för att verkligen kunna ta till sig konstformen, i de flesta sammanhang. Fast den här gången klarar jag mig helt utan. Sjungandet i den här föreställningen får på något sätt automatiskt en betydelse i handlingen, trots att jag inte förstår allt de sjunger om. Det känns inte krystat eller överdramatiserat utan helt naturligt att talandet övergår i sjungande – att situationens spänning får utlopp i en rasande aria.

Men det hela börjar med en monolog – ett långt stycke ur den israeliska författaren Amos Oz självbiografi ”En berättelse om kärlek och mörker”. Det handlar om hur han som liten pojke 1947 står och tittar ut från familjens våning i Jerusalem medan de hör på radio om resultatet av FNs omröstning om delningen av Palestina i en judisk och en arabisk stat. Hur ögonblicket är både spännande och otroligt skrämmande. Med de alldeles tysta folksamlingarna längs gatorna, och det plötsliga kaos som utbryter när beslutet står fast – sånger och skrik. Hur han sitter på sin pappas axlar och hur båda okontrollerat bara skriker rakt ut – av glädje, av sorg, och av en blandning av okontrollerbar upphetsning och ofattbar rädsla inför vad som nu ska komma.

Hur kan man överhuvudtaget skildra konflikten Israel-Palestina i teaterform utan att grovhamrat förenkla och banalisera? Och utan att förarga den ena eller andra parten i konflikten – eller båda? Kanske går det helt enkelt inte att göra både och. Kanske är det bara om man helt ignorerar rädslan att irritera eller förarga och bara helt utgår från sin egen vilja att förstå något, sin egen nyfikenhet och sina egna associationer, som man kan skapa en komplexare föreställning som ger ny förståelse och nya inblickar. Och då gör det kanske inte så mycket om några tar illa upp av vissa delar – för någon kommer alltid kunna förarga sig, och kanske är det värre då om man uttryckligen har försökt att just inte förarga någon. Man kan ju bara berätta utifrån sitt eget perspektiv och sina egna kunskaper. Man kan bara utgå från sin egen förståelse.

Och just det verkar man ha gjort i den här föreställningen. Man har använt sig av allt man kan och vet för att berätta något om längtan efter ett tryggt och bekvämt liv, om rädsla och säkerhetsvansinne, om maktbegär och våldsspiraler. Och för att göra det har man använt sig av Richard Wagners opera ”Rheingold” (”Rhenguldet”). En lite långsökt förbindelse mellan Israel och Wagner kan det tyckas vid första anblicken, medger regissören Alexander Charim själv i programmet till föreställningen. Men han hävdar samtidigt att när man tittar närmare finns det så många aspekter av Wagners verk som lämpar sig bra till att förbinda med Israels situation och historia, och att den här förbindelsen hjälper att se både Israels historia och Wagners opera i ett nytt ljus – att få dem att ”klinga”. I ”Rheingold” handlar det om hur guden Wotan ger jättarna Fasolt och Fafner uppdraget att bygga borgen Valhall åt gudarna, och hur han av någon idiotisk anledning lovar bort Freia, kärlekens gudinna, som betalning åt jättarna – Freia som är den som sköter om trädgården där de äpplen växer som ger gudarna evig ungdom. I och med byggandet av den mäktiga borgen har Wotan alltså samtidigt lagt grunden till det egna förfallet. Habegär och hat, våld och motvåld, ett samhälle förlamat av en konflikt, men fast beslutet att äntligen få njuta av den rikedom de har vunnit, och så mytiskt laddade symboler – guldet, borgen och himmelska frukter – genom dessa aspekter lyckas ensemblen binda samman Wagners opera och Israel i den här föreställningen.

Det finns något riskabelt i att binda ihop ett äldre sceniskt verk med en nutida konflikt på det här viset. Det kunde så lätt bli banalt och förlora sin mening när man försöker hitta alla paralleller, pressa in en komplex historia och mänsklig tragedi i operans strama handlingsföljd och tvångsmässigt fylla alla roller med likvärdiga schablonfigurer från dagens Mellanöstern. Men det har man faktiskt skickligt lyckas undvika här. Trots att man låter historien från Wagners verk utgöra föreställningens grundstruktur så har man tagit sig större friheter när det gäller rollfördelningen och gör också berättelsen mer komplex och reflexiv genom att väva samman den med direkta meningsutbyten, och med textutsnitt tagna från verk av de israeliska författarna Amos Oz och David Grossman och av den franska filmmakaren Claude Lanzmann.

Motsägelserna som uppstår mellan de olika texterna gör bara det hela mer mänskligt komplext – mer mångbottnat. Äpplena i Wagners berättelse blir Jaffa-apelsiner på här. Borgen blir en skranglig kub konstruerad av smala träbalkar mitt på scenen, med en gammal teve, en soffa och ett kylskåp som inredning. Wotan blir en våldsamt entusiastisk man i skägg och kippa som gör sig löjligt salig över de ”judiska” matvaror som han just upptäckt i butiken – ”judiska inlagda gurkor”, ”judisk tonfisk”, ”judiska apelsiner”… Och de båda jättarna representeras av en blandad grupp individer – några unga med palestinasjalar virade om halsen, en högljudd kvinna i kort päls, en man i kippa och bönesjal… Vilka är de? Palestiner? Israeler? Eller både och? Skönt nog förklaras aldrig det. De spelas av de elva musikerna som, från att belevat ha ackompanjerat berättelsen på båda kanter av scenen, plötsligt våldsamt klampar in i handlingen, gör aggressiva uttalanden på knastriga högtalaranläggningar och plockar åt sig de uppstaplade apelsinerna som de pressar saften ur över medhavda glas. De lämnar efter sig sönderpressade apelsinskal utspridda över hela golvet.

Det blir överlag många aggressivt laddade scener under föreställningens gång. En av de mest intensiva är där två av figurerna – guden Loge och dvärgen Alberich (om man ska hålla sig till Wagners rollförteckning) – hamnar i en absurd, upprepande meningstvist över om Jaffa är en ”israelisk” eller ”arabisk” stad: ”– Hur kan du veta så mycket om Jaffa? Det är ju en israelisk stad och du är ju ingen israel! Varifrån kommer du egentligen?” – Jag kommer från Jaffa. – Ah, Jaffa! Där trädgårdarna dignar av frukter och jorden hela tiden ger mer! – Hur kan du veta så mycket om Jaffa? Det är ju en arabisk stad och du är ju inte arab! Varifrån kommer du egentligen? – Jag kommer från Jaffa. – Ah, Jaffa! …”. Och så fortsätter det, i absurt upprepade artiga fraser, men med alltmer aggressiv ton och häftigt kroppsspråk tills båda figurerna står med knutna nävar tätt inpå varandra.

Laddade tal och starka texter. Mångtydiga symboler – flaggor, bilder, patroner, jord. Ömma omfamningar avbrutna av aggressiva utfall. Stråkmusik, operasång och ljudexperiment. Allt vävs samman till en komplex historia som utan att ge direkt och enkelt utformade förklaringar eller lösningar, ändå öppnar för nya perspektiv och tolkningar både av Wagners opera och av konflikten i Mellanöstern. En fascinerande föreställning och en otroligt skicklig ensemble, som dessutom ger mig en första inblick i vad opera också kan vara!

▪ Hanna Nordqvist

Regi: Alexander Charim

Komposition: Georg Nussbaumer

Scenografi och kostym: Susanne Scheerer

Musikalisk ledning: Tammin Julian Lee

Dramaturgi: Cornelius Puschke

På scen: Niklas Kohrt, Anna Charim, Annette Lubosch, André Kaczmarczyk, Ruth Rosenfeld, Herdís Anna Jónasdóttir, Martin Gerke OCH ”Solistensemble Kaleidoskop”: Elfa Rún Kristinsdottir, Mari Sawada, Rebecca Schneider, Daniella Strasfogel, Shasta Ellenbogen, Yodfat Miron, Boram Lie, Stefanie Prenn, Michael Rauter, Jochen Carls och Michelle Wenderlich.

Premiär var 21 oktober 2011 på Radialsystem V i Berlin.

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: