[120913] Den som läser Sven Hedins dagbok, möter en man som var fullkomligt besatt av dolkstötslegenden och ”bolsjevismens” hot mot Västeuropa. Versaillesfredens krigsskadestånd för angriparen blev för honom en skymf och utblottning av tyskarna som gjorde Hitler till legitim revanschist och den hjälte som skulle rädda den europeiska kulturen.
När uppgifterna om judeförföljelser började komma, blev han lite brydd. Först avvisade han uppgifterna som propaganda, sedan skyllde han på lägre ansvariga fast han kunnat läsa hela planen i Mein Kampf. När han ställdes inför att judiska vetenskapsvänner drabbades, gjorde han stora ansträngningar att rädda dem genom sin alldeles speciella relation till Hitler.
Det Axel Odelbergs dagboksläsning i Vi som beundrade varandra så mycket framför allt visar, är att Hedin hade en föga känd, delvis självpåtagen roll som svensk emissarie hos Hitler. Han beviljades alltid omedelbar audiens, för Hitler var från ungdomen en stor beundrare av hans reserapporter från Centralasien. Det han fick uppdrag att utreda av utrikesminister Günther var hur Tyskland skulle reagera om Sverige sände trupper till vinterkriget. Tyskland var ju ännu i pakt med Sovjet. Att Hitler kunde ljuga eller svara taktiskt var inget som föresvävade herrarna.
Det påstås rentav att Hedin lyckades sätta press på Hitler att förmå Sovjet till freden i vinterkriget och då till mildare villkor än utan hans ingripande. Fan tro´t sa Relling.
Det är svårt att idag förstå Hedins position, men det fanns under det nationalromantiska sekelskiftet och även mellankrigsåren en vurm för Den Ensamme Upptäktsresanden som nationalhjälte. Man kan väl se det i förlängning av imperialismen och just vid dess försvagning: dessa Modiga Män hade upptäckt världen åt Europa och möjliggjort dess utsugning av kolonierna.
Hur som – Hitler beundrade Hedin och Hedin Hitler. Men när judeförföljelserna trappades upp i Tyskland fick Hedin svårt med tankeredan. Han kunde å ena sidan undslippa sig tidens paranoida fraser, tex ”degeneration, uppblandning med judar och färgade, demoralisation” som förklaring till Frankrikes nederlag 1940. Å andra sidan: när en forskarkamrat – judisk eller ej – drabbats, skrev han genast begäran om benådning och mildare behandling till någon nazikoryfé. Detta gällde även norrmän som drabbats, han var genuint upprörd över Norges öde. I en dagboksanteckning nämner han hundra sådana uppvaktningar och det tydligaste exemplet är judiske professor Philippson som fick fortsätta driva sin forskning i koncentrationslägret Theresienstadt, troligen tack vare Hedin.
Denna kraftiga ambivalens följde Hedin genom hans sena livstid: judeförföljelserna var ”misstag av underhuggare” men ”judarna styrde USA och strävade efter världsherravälde”.
Det är märkligt och förskräckande hur tidens rent paranoida antisemitism smittade även mycket intelligenta och vetenskapligt inriktade personer men lika märkligt och glädjande att de kunde företräda en allmän humanism, ställda inför faktiska händelser.
Denna bok är väl en restprodukt efter Odelbergs Hedinbiografi Äventyr på riktigt, som redan den krävt genomgång av Hedins ständiga dagbokskommentarer och motläsning av andras dagböcker. Den är engagerad och välskriven. Odelberg gör inte alltför stor sak av sin egen förundran – som sig bör med biografiskt material – men noterar ambivalensen ”i judefrågan” som en av Hedins stora (psykologiska) gåtor.
