Om kvinnlig vänskap i stark romandebut

böcker.vinjett

[130219] ”Violencia består av fara och plötslig ömhet. Hos henne går det inte att vila. Hon har en vulkanhermeneutisk sjukdom som utgörs av fyrverkeribegär, expansiv fobikällare, gränspsykotisk lycka och sprakande neuros.”

På varje sida en silossmal prosadiktstapel. Staplarna fulla av nypoetiskt lösgodis, men också en berättelse om den utsiktslösa relationen mellan två unga kvinnor, båda poeter och målande konstnärer. Det handlar därtill om en dysfunktionell familj, om vulkansjukdom, och kanske framför allt om språket och poesin.

Violencia och Stina träffas på något universitet. De fattar akut tycke för varandra och bara ett stenkast senare flyttar Stina in hos sin väninna, som bor i gammelmormor Teklas hus i ”bokskogen, nära ett hav som delvis var fiktivt.”

”Där finns sirapsgardiner, fruktväggar, förtrollade rum, missfärgat matsilver, vitlutade björnbärsplankor i köket, en nougatateljé, egyptiska askkoppar, årgångsviner i källaren, hängmattor i mörkrött, en fläderlada, en kritstrecksrandig katt som heter Romeo, ett åttahörningt lusthus samt ett ombonat träsk nära huset.”

Violencia är den högt beundrade litteraturdoktoranden som gett ut ett flertal uppskrivna diktsamlingar och som målar surrealistiska tavlor. Men hon är också den som benhårt styr och ställer med den betydligt vänare, mer osäkra och sköra Stina, som undergivet låter sig dompteras. Violencia är inte snäll och man undrar vilka diagnoser som gömmer sig under hennes persona. Biopolär sjukdom, ADHD, kanske något åt autismhållet, även en del psykopatiska drag kan tydligt identifieras.

”Motpolerna hos henne är för många. Hon går inte ihop. Hunger efter bekräftelse. Hunger efter avstånd. Det som nyss varit oväsentligt blir plötsligt viktigare än något annat. I kärlek tar hon till katastrofen som utväg. Ibland gör jag misstag. Som när jag alldeles nyss ville hålla om henne. Då stötte hon bort mig, sa att jag var en störande, klibbig essens.”

Jag ser en intellektuell fantasikvinna, något i stil med Justine i Lawrence Durrells Alexandriakvartetten; intelligent och beläst, åtrådd och livsföraktande oförutsägbar mitt i det levnadskåta kaos som är hennes vardag.

Det är Lina Hagelbäck (född 1971), litteraturvetare och kritiker, som här romandebuterar med Violencia (på Brombergs förlag). Sedan tidigare har hennes dikter publicerats i diverse tidskrifter och antologier. Och att Hagelbäck är poet är sannerligen inte svårt att inse. De poetiska vändningarna och nykomponerade ord och uttryck haglar som hundar och katter i den värsta Londonhösten. Till allra största delen njuter jag i fulla drag av texten. Men jag tycker att det emellanåt kan bli väl mycket av det i grunden goda.

Jag hade en gång en arbetskamrat, en i min dåvarande ålder äldre man, en man med mycket profil. Han kryddade det han sa eller berättade i läckert blommig språkdräkt och skruvade iakttagelser. Men han var rätt så gränslös, han kände uppenbarligen inte av när det började bli för mycket eller när han ständigt vräkte på. Det som hade varit häftigt och gett full effekt i mindre, välportionerade doser blev istället tröttande och stundvis rent av tjatigt. En liknande känsla kan jag då och då få av Lina Hagelbäcks lavavällande poetiska prosa. (Och om jag inte själv passar mig i denna text kan jag hamna i samma fälla.)

För min del hade det varit välgörande om Hagelbäck dragit ner något på de nypoetiska orden och gestaltat själva berättelsen lite mer, jag tror det hade gjort romanen ännu starkare än den nu är. För det är starkt och bra och där finns en berättelse, och inte enbart en om de båda kvinnorna. Violencias bakgrundshistoria är dramatisk. Pappan bemötte sin dotter som en vuxen, pratade med henne som en sådan och lärde henne en massa om ”rovfåglar, postmodern poesi och amerikanska bilar från sextiotalet.” Han blev sjöman eftersom han ville komma nära jordens vulkaner och hade en tatuering föreställande Etna på armen. När Violencia föddes stannade han hemma, men saknade vulkanerna och växlade mellan kärleksfullhet till ett slående monster på ett ögonblick, och skrämde slag på sin fru och dotter. När Violencia var tio försvann han och har sedan dess inte hörts av. Modern, Teresa L, som var fotograf, avled tre år senare (i en möjligen självplanerad olycka). Violencia bosatte sig tretton år gammal i Teklas hus och klarade därefter sig själv.

Ett av huvudpersonens många udda drag är att hon kallar Stina för Teresa, mammans namn, något som Stina blir våldsamt smickrad av. Över huvudtaget verkar Stina ha blivit närmast förälskad  ”Förut hade jag bestått av förkortningar, nu fick jag vara långa meningar.”

De gör allt tillsammans; läser och skriver dikter, diskuterar filosofi och måleri.

Någon gång ibland funderar jag över om Violencia skulle kunna var någon slags ”fantasikompis” till Stina, någon som är hennes raka motsats; begåvad och beundrad, spännande och farlig. Men man har kanske inte sådana kompisar i vuxen ålder?

Men så får jag ett än värre idéryck och funderar över en helt annan tolkning; tänk om Violencia rent av kan vara Stinas mamma? Att allt är fantasi, en fantasi hon tar till för att kunna hantera det besvärliga livet. Och berättelsen är hennes väg till befrielse från denna stränga och oberäkneliga moder. Läst så öppnar sig berättelsen mot nya vyer och möjliga förståelser.

Trots – eller kanske snarare på grund av – all denna närhet kvinnorna emellan lämnar Violencia en dag överraskande hemmet och åker till Spanien, och Stina är förkrossad. Hon är bortrest i sju månader. Väl hemma igen har ett beslut fattats, eller ett känslomässigt behov har vuxit fram  ”Nu är jag tillbaka och måste få vara för mig själv.”

Hon närmast beordrar Stina att redan i morgon vara ute ur huset  ”Jag vill inte utsätta dig för min sadism. Och jag har insett att min ensamhet måste få vara beständig. Jag kan inte leva med andra människor, du om någon vet det.”

”Var noga med att inte lämna ett enda spår efter dig, …”

▪ Stefan Hagberg

Lina Hagelbäck
Violencia
Brombergs förlag 2013

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: