[130508] Visar man upp ett gevär på scenen skall det avfyras i fjärde akten, ansåg Tjechov. Det är man inte lika säker på i 33, rue Vandenbranden, som bygger dramaturgin på ett osäkrare koncept, genom vilket föreställningen trollbinder åskådaren. Likt så många andra inom den tradition dess skapare verkar (Les Ballets C de la B, Philippe Quense, Alain Platel, hos oss Gunilla Heilborn).
Med små medel förvandlas något alldagligt i uppträdandet abrupt till sitt omvända. En vanlig gest får en twist som gör den oanad, kanske till och med skrämmande.
Detta, tillsammans med den kyla snölandskapet utstrålar skapar en uppfattning om ett ovälkommet liv, där smekningar kan vara slag, en vänlig hälsning ett hån, även en väl synlig graviditet – rena bluffen.
Människorna är illa förbredda, de saknar utrustning och tar sig fram genom drivorna i högklackade skor och bar överkropp.
De som haft vett att skaffa sig skidor och öronskydd passerar med ett överseende leende. Andra är såväl offer som ammunition i ett snöbollskrig ömsom på lek, ömsom på allvar.
Big Mama i mitten av allt, legendariska sångaren och scenartisten Eurudike de Beul, är snarare undergångsprofet än beskyddare och utvecklar en grotesk maktsymbol, prydd av sina offer.
Vi befinner oss i ett trailerlanskap där hem gått förlorade och dörrar saknar lås. Ändå utestänger de. Oavsett ålder, utseende eller kön har alla förvandlats till mer eller mindre utsatta barn, som ingen längre letar efter eller hoppas på att få adoptera.
Geväret – hur var det med det?
Man ser aldrig att det avfyras, men hör ljudet av något som liknar ett skott när en dansare kastar sig mot trailerns rangliga metallhölje och sjunker död ned.
Det finns inga lyckliga slut.
Bäst att ta på sig skjortan så fort som möjligt.
