Naderevhandi berättar om en berättelse

böcker.vinjett

[130509] Ungefär vid sidan hundrafyrtio är jag nära att ställa mig upp och skrika SLUTA, JAG ORKAR INTE MER, STÄNG AV, SLÄPP UT MIG!!! Det gör jag naturligtvis inte, jag försöker ju ta mitt uppdrag på djupaste allvar. Men där nånstans blir för mycket och jag vill slänga boken i väggen.

När man skriver en recension finns det en rad olika stilar och former och tonlägen man kan använda sig av. Ibland kanske man anpassar sin stil och form efter boken man just läst. Om jag skulle välja att göra det nu och här, när jag läst Khashayar Naderehvandis roman Vilar i era outtröttliga händer skulle jag förmodligen bladdra på om och ge exempel på hur man kan skriva en recension. Förmodligen skulle jag göra det utan att sedan faktiskt skriva en. Hade Naderehvandi beslutat sig för att författa en populärvetenskaplig essä om konsten att berätta en historia, om vad och hur man kan använda sig själv och andra människors erfarenheter, vad och hur man kan lägga till och dra ifrån, skarva och ljuga och tala absolut sanning. Då hade boken jag just läst sett annorlunda ut. Möjligen hade jag då också kunnat njuta av den.

För när jag läste Vilar i era outtröttliga händer kändes det närmast totalt ovidkommande att följa själva historien, eller åtminstone orkade jag efter ett tag inte göra det, orkade inte bry mig eller engagera mig i allt som hände (eller inte hände) huvudpersonen och dem han träffar på under romanens gång. Frågan om det handlade om drömmar, fantasier eller någonslags förvirring eller begynnande stroke hos den manlige berättaren släppte jag efterhand och bara läste på, mest för att någon gång bli färdig.

Kanske är den här romanen humoristisk, men i min värld utan att vara det minsta rolig, kanske är den en smart pusselromanessä om berättandets villkor och villor och som sådan möjligen snyggt skriven. Men för mig funkade det alltså inte; som roman.

Grundploten är följande: Vår huvudperson avlyssnar på en tågstation hur en kvinna berättar för en man om något hon hört sin frisör berätta för någon annan. Romanens ram utgörs av hans försök att återberätta denna redan återberättade historia för en vän (kanske en vän, kanske en man, kanske en kvinna, kanske en vålnad, vad vet jag?) som han tydligen sitter på knä framför (frågan om varför får heller aldrig något svar, vad jag kunnat utröna). Mannens berättande problematiseras dels av att han enbart förstod cirka sjuttio procent av kvinnans språk, dels av att han heller inte hörde allt hon berättade. Det blir lite grann som ”viskningsleken” man höll på med som barn.

Av någon för mig outgrundlig anledning blir mannen så indragen och närmast besatt av kvinnans återberättelse att han följer efter dem från tåg till tåg, från en stad till en annan, klär ut sig, rakar och klipper sig och agerar ofta allmänt knäppt. Det han faktiskt berättar så att också jag kan höra/läsa om det är på intet sätt något man borde kunna bli så intresserad av att man beter sig som mannen gör, det känns fullkomligt osannolikt att tänka sig. Det är, som ni kanske redan anat att jag anser, väldigt mycket som känns fullkomligt osannolikt i den här berättelsen, eller skall jag säga berättelserna? Dessutom använder författaren en stil där han stakar sig, tar om, hamnar i (i mina ögon) ovidkommande utvikningar från ”ämnet”, svamlar omständligt om andra ovidkommande saker och detaljer, och snurrar till slut in sig i någon slags pusseldeckarform där en rad osannolika (detta ord igen!) sammanträffanden äger rum.

Att han (Naderehvandi) dessutom till stor del (framför allt i början) skriver i en gammaldags romantisk stil, som utspelar sig det hela i Frankrike i slutet av 1800-talet eller i början av 1900-talet. Sättet berättaren berättar, känslouttryck och så vidare passar i mina öron tydligt in i den tidens anda och skönlitteratur. Problematiskt blir det då att vi faktiskt befinner oss i dagens Tyskland och Sverige. Mannen sitter alltså på knä framför någon och berättar det vi läser, men det görs knappast talspråksaktigt, snarare då i en högtravande, gravt litterär ton. Inte mycket känns logiskt, vilket förmodligen inte heller är meningen(?).

När romanen är över vet inte jag någonting, knappast heller berättaren, och man kan bara hoppas att Khashayar Naderevhandi vet vad han gör eller har gjort. Annars är det illa på fullaste allvar.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Khashayar Naderehvandi
Vilar i era outtröttliga händer
Norstedts 2013

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: