Storartat om frihet och skörhet

böcker.vinjett

[130512] Att skapa ett rum för en roman där ytterpolerna är det rasistiska reflexvåldet och det ultrareligiösa föräldratvånget till lönande äktenskap. Att där inom låta de två utsatta nyvuxna kvinnorna blixtra och glittra fram sin kamp för oberoende, sin tonårssarkasm, sina bestämda steg också mot undergången.

Det är att sätta energier i rörelse som gestaltar vår tids kamp för kvinnors oberoende, dess storhet och svårigheter.

Platsen i Johanna Holmströms Asfaltsänglar  är Helsingfors, skildrat som en farlig stad där ungdomsgäng rusar fram över alla slags hinder  i parkourstil, en västerländsk variant av japansk flygande svärdsfäktning ungefär, men utan vapen. Personerna är systrarna Leila och Samira med dödskompisarna Jasmina och Linda. Pappan är konvenansmuslim från Nordafrika, mamman finska som konverterat till islam och då blivit rabiat: bilder får inte visas i hemmet, Allahs hand syns bakom allt som sker.

Samira har flytt hemifrån för att rå sig själv men då övergivit sin syster och hamnat i våldsamma rasistkretsar. Rasisterna jagar hennes pojkvän som också konverterat, ”råkar knuffa” henne så hon hamnar i ett långvarigt coma nästan genom hela boken. Så skör är människan, så utlämnad när hon söker sin frihet. Det mesta som sker ses genom Leilas ögon. Skildringen av skolmobbing vibrerar av autenticitet.

Över huvud taget finns här inga sökta positioner, ingen actionartad kulmen av våldet för genrens egen skull. Holmström lever sig in i detta moderna drama om frihet med ett allvar som gränsar till besatthet. Varje kapitel är en sluten bild som för helheten framåt men också vilar i sig själv, som en novellsamling med enhetligt tema. Detta frigör ”spänningskurvan” och varje deltema får sin alldeles självklara laddning.

Titeln Asfaltsänglar syftar på de kvinnor som hoppar eller knuffas in i döden från en balkong för ”familjehederns” eller deras frihetslängtans skull.  Det slår mig att detta inte bara är ett ortodoxt islamiskt problem. Min mamma växte upp på Närkeslätten och ville ha ett eget yrke.  När pappa kom till gården på ettslags arkitektuppdrag, fastnade man för att han ritade hela tiden och tydligen var något slags konstnärssjäl (vilket han själv skulle ha förnekat). Slutsats: höll hon fast vid denne konstnärstok som säkert inte kunde försörja henne, skulle hon göras arvlös.  Samtidigt upplevde världen tjugotalsdepressionen som slog hårdast i Sverige och trettiotalsdepressionen som slog värst i USA. När pappa emigrerat som man gjorde på den tiden, beslöt mamma i sena tonåren att fly till honom i Kansas City. Hon gjordes verkligen arvlös och det tog tre år innan brev utväxlades mellan Närke och Missouri. Det var inte länge sedan jag hittade dessa brev och jag blev oerhört tagen.

Till skillnad från 90 procent av emigranterna kom pappa och mamma hem igen. Men den bestraffande hårdhet som mött hennes ”vilda tonårsdrömmar” (idag självklarheter) påverkade henne resten av livet, ingen tvekan om det.

Ur en erfarenhet som ligger så nära mig hade jag kunnat skriva denhär boken.  Men den hade inte blivit lika bra på att skildra tonårstjejer i deras allvar lika mycket som deras överdrifter, inte lika modern, inte lika skimrande av de stridande viljornas skärpa.

En sådan tur att just Johanna Holmström tog på sig uppdraget !

▪ Tomas Löthman

BokomslagJohanna Holmström
Asfaltsänglar
Norstedts 2013

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: