Ett stycke intressant kulturhistoria

Bokomslag

[130617] Raymond RousselNästa år – 2014 – är det exakt hundra år sedan den franske författaren Raymond Roussel ännu en gång blev djupt förvånad över hur berömmelsen uteblev. 2014 är det hundra år sedan Raymond Roussels andra roman, Locus Solus (1914), utkom, till högst måttlig glädje för samtiden, men till desto större inspiration och dyrkan för surrealisterna och kanske på så vis framtiden.

André Breton beskrev Raymond Roussel som en ”surrealist i anekdoten”, och att läsa Locus Solus blir som att vandra runt i en surrealistisk målning – men Roussel slog sig inte samman med surrealisterna, han drömde om att bli populärförfattare.

Roussel råkade in i djup depression redan efter första författarförsöket, en versroman, La Doublure  (1897), omfattande nästan sextusen rader, där han – enligt översättaren Torsten Ekboms fascinerande efterskrift i Locus Solus – låst in sig och ”arbetat dag och natt med fördragna gardiner”, rädd att om papprena legat framme skulle ”ljusstrålarna ha nått Kina och en upphetsad folkmassa skulle ha stormat huset”.

Ekbom beskriver vidare hur Roussel, när hans romaner tegs ihjäl, ruinerade sig på att hyra privatteatrar för att sätta upp romanerna som skådespel. ”Det blev våldsamma fiaskon med upplopp och polisingripanden”.

Likafullt, André Breton utnämnde Roussel till ”samtidens störste magnetisör vid sidan av Lautréamont”, Marcel Duchamp tog starka intryck, och Michel Foucault skrev en hel bok om Roussel (i engelsk utgåva: Death and the Labyrinth 1983, på franska bara Raymond Roussel, 1963).

Locus Solus är Roussels andra roman, och  beskrivs i Kristoffer Nohedens förord som mer tillgänglig än hans första (Impressions d’Afrique, 1910), där man på inklistrad grön lapp fick uppmaningen att börja på sidan 212, läsa till s.455 och därefter läsa s.1 till s.211. Lyckades man med detta fick man njuta av hur Roussel beskrev en ”närmast ändlös rad märkliga händelser som äger rum i ett afrikanskt landskap.”

Ovan fascinerande information är från förordet, för Sphinx förlags utgåva (med passande märkligt omslag av  John Andersson) måste berömmas, både omslag, förord och efterskrift väcker ökad nyfikenhet – även om man sedan faktiskt för läsandet av Locus Solus egentligen inte behöver instruktioner för själva handlingen är märkligt enkel.
Locus Solus handlar om ett sällskap som besöker den excentriske vetenskapsmannen /uppfinnaren Martial Canterel och visas runt på godset Locus Solus. I sju kapitel får vi följa förevisningen av gåtfulla mekanismer, likt automater, enorma speldosor. Återuppväckta scener ur det förgångna reanimeras igen och igen. En rakad vattenlevande siamesisk katt simmar runt i en vätskefylld diamant tillsammans med Dantons avhuggna huvud som  stimuleras med elektrisk ström. Kapplöpning med sjöhästar. En tupp som genom intrikat dressyr hostar fram bokstäver för att fullända spådom. Canterel har obegränsade ekonomiska resurser och de allt märkligare installationerna inte bara drivs på synnerligen intrikata sätt utan är också smyckade med guld, ädelstenar och ännu ovanligare artefakter. Efter varje förevisning förklarar Canterel ytterligt detaljrikt och tekniskt sammanhängande ner till kemiska formler och kugghjul alla centrala mekanismer och urscener.

Urscenerna själva inte sällan tragiska, eller i alla fall gripande. Och som sagt, beskrivna i filigrammatiskt exakt detalj. Således: Först sju kapitel med de mest märkligt exakta förevisningar, inklusive dödens upphävande, och när förevisningen anses avslutad går sällskapet och äter middag.

Locus Solus återkommande tema av död och attraktioner hänger dessutom som ett förebud för författaren Roussels fortsatta liv, som inte slutade med en trevlig middag. När den ärvda förmögenheten till sist tog slut tog Roussel sitt liv med en överdos barbiturater i Palermo 1933. Han fick hinsides passande sällskap av fler som fortsatte som legender efter sin död (Jim Morrison, Max Ernst, Édith Piaf, Marcel Proust, Oscar Wilde etc) på Père-Lachaise kyrkogården i Paris.

Och såhär nästan 100 år efter först utgåvan gör Sphinx förlag en kulturgärning som återutger Roussel för nya möjligheter att läsa njuta denna klassiska mix av Jules Verne och mysterieattraktion. En grundbult för surrealismen, ett lustiga huset från en tid innan internet och alltings bizarrts skenbara tillgänglighet.

 

▪ Jacob Stålhammar

Bokomslag

Raymond Roussel
Locus Solus
Översättning och efterskrift: Torsten Ekbom
Förord: Kristoffer Noheden
Omslag: John Andersson
Sphinx förlag 2013

 

 

Länkar:

http://sphinxforlag.se/locus-solus-2/

http://en.wikipedia.org/wiki/Raymond_Roussel

http://en.wikipedia.org/wiki/Surrealism

http://en.wikipedia.org/wiki/Comte_de_Lautréamont

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: