Fröken Julie år 2013

[130918] Fröken JulieAtt motivera varför man spelar Fröken Julie snart hundratjugofem år efter tillkomsten är inte gjort i en handvändning. De dramatiska förutsättningarna har radikalt förändrats, så därvidlag står ingenting att vinna.

Samma sak med de samhälliga faktorerna. Någon aktningsvärld adel kan man inte längre tala om, då överklass förvandlats till ”överslum”, adress Lundsberg.
Några erotiska utspel av överväldigande intresse kan pjästexten inte heller anklagas för, därtill är den alltför programmatiskt tänkt – en uppsättning av Fröken Julie måste alltid befinna sig på en relativt hög abstraktionsnivå, oavsett stilart.

Det är hårda odds.
Men att den har spelmöjligheter visade Anna Petterssons imponerande solo för ett par par år sedan, som gynnade skådespelerskans mästerskap och riktade fokus mot vad dramats personer har gemensamt i sitt ömsesidiga spel för gallerierna. Det, tillsammans med en välriktad scenisk lek- och experimentlust gav resultat!

Aktualisering, stilförändring, geografisk omplacering har ibland kunnat pigga upp pjäsen och det är också andan bakom Stadsteaterns uppsättning 2013.
Mer än ett slott verkar kontrahenterna snurrat samman efter en stökig lördagskväll på Avenyn i en eller annan källarlokal de förirrat sig ned till.

Scenbilden är närmast att likna vid en inomhustrottoar. Och då är Jean och Kristin plötsligt ett par utslitna restaurangarbetare, Julie en streetsmart donna som inte riktigt vet vad hon skall ta sig till. Utseendet har hon med sig, stilsäkerheten likaså – frågan är till vad långsiktig nytta.

Sedd som i gamla tider har jag alltid tyckt, att den enda vettiga förklaringen till Jeans pendlande mellan överdåd och handlingsförlamning måste vara att Kristin befinner sig i ett välsignat tillstånd och att han har tillräckligt mycket bondmoral i ryggen för att se sig oförmögen att lämna henne i sticket.

Då blir fantasierna om ett pensionat i Schweiz just så drogade, att han och Julie visserligen kan odla dem under några timmar, sedan inte. Och när det morgnar, och dimmorna skingras, inser båda två vilken obehaglig och alldeles oåterkallelig fälla de alltid hängt och sprattlat i, utan att veta hur de skulle ta sig ur den.

Vad konsekvenserna blir av den supermoderna disco-variation på Julies tema vi nu möter har jag svårare att uppfatta. Figurerna rör sig i en tomhet, absolut, deras bullriga (ibland pinsamt synliga) fysiska övningar verkar tröstlösa – men ond, bråd död? Fredrik Evers’s Jean verkar för hygglig för att kunna föranleda något sådant. Nina Zanjanis Julies förtvivlan inte av sådan djupgående art och då uppstår oundvikliga sprickor i den dramaturgiska logiken.

Emilie Strandbergs Kristin och Åsa-Lena Hjelms Clara verkar vara fullständigt ”klara” över det. Föreställningen är snyggt och konsekvent genomförd, det finns absolut ingenting att anmärka på. Problemet är, att jag inte hittar några riktigt tungt vägande argument för den.

▪ Kjerstin Norén

Teater: Fröken Julie
av August Strindberg
regi: Emil Graffman
scenografi: Julia Przedmojska (även kostym) och Emil Graffman
ljus: Linus Fellbom
musik: Fredrik Möller
bearbetning: Lucas Svensson
Göteborgs Stadsteater, Nya Studion

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: