Bra och mindre bra scenhöstvecka

[131023] Vad kännetecknar en bra kör? Att tala om Svenska Kammarkören som ”bra” blir  snudd på oförskämt, den är en kör av världsklass.

Jag tror man kommer sanningen närmast genom att säga, att det är när flera röster låter som en men mer än en, vilket blir extra tydligt i ett verk som Mozarts Requiem, som är så välkänt för oss, där varje ton känns nära och – skrivet som det är i en nära-döden-upplevelse – motiverade Philip Zandéns recitativa inslag bestående av kompositörens egna brev.

Angelägnare tycks det mig att fånga vad det är som händer under en överväldigande konsert av det slag Svenska Kammarkören under ledning av Simon Phipps bjöd oss.

Det kan till exempel betyda, att man känner omgivningen förändras, i rent fysisk bemärkelse. Att utstrålningen från altarets gyllene utsmyckning intensifieras, att den antydda kupolen över koret öppnar sig mot etern, att väggarna faller, att vi utan vidare känner oss vila i existensens mitt…
något himmelskt, med andra ord.

Göteborgs Domkyrka har en stor akustik som både kör och orkester befinner sig väl i. För den ensamme recitatören är den inte lika lätt, framför allt inte när man använder högtalarförstärkning. En naken stämma i kontrast till det överväldigande i sång och musik hade stått sig väl och utan tvekan något Zandén mästrat till fullo.
Han kan ju sin Mozart, spelade honom en gång, i Amadeus.

Jag dröjer kvar vid konsten att göra flera stämmor till en, i förbindelse med två teateruppsättningar som visade sig brista i förmågan till dylikt inbördes lyssnande. I båda fallen i texter med anknytning till Henrik Ibsen.

Folkteatern spelar en fortsättningEtt Dockhem, skriven av Elfriede Jelinek och om dockhemmet inte hör till Ibsens mest förtrollande pjäser, har åldrats påtagligt, så är den fortsättning Jelinek försett den med än mindre förförande. Ingenting i Noras fortsatta öde är annat än förutsägbart: pengar och pornografi styr handling och händelseutveckling men det som smärtar i föreställningen är hur spelstilen ”larmar och gör sig till” så att inget lyssnande uppstår, inte heller i publiken.

Man lämnar salen tom och ihålig och en karaktäristisk av Frun från havet på Stadsteatern blir snarlik. Det är mer förvånande, för här rör det sig om en av författarens drömpjäser, så full av människonärhet och mystik i längtan och förverkligande, att man skulle tro det omöjligt att dräpa alla de skira stråk av återkommanden och ekon som dramat är uppbyggt kring.

Ellida Wangels olyckliga placering i egenskap av andra hustru till en alltför prosaisk make gör henne oåtkomlig som Eugene O’Neills Mary Tyrone (Lång dags förd emot natt), men i förhållande till Nora är hennes slutliga vändning intressant. Wangel får henne, genom att erbjuda den frihet Torvald Helmer inte förmådde, att stanna i det verkliga, kurerar kanske därmed hennes själsliga ohälsa.

Pjäsens storhet ligger i, att detta inte framställs som någon evig lösning. Vi människor har denna kluvna inställning till det vi kunde och det vi måste, drivs av sådana tvivel och dukar någon gång under för dem.

Av allt detta finns inte mycket kvar i Nya Studions uppsättning. De försiktiga rörelserna människorna emellan har förbytts i gnissel och gnat, svårgenomskådliga förlopp hamras fast i synfältet i form av övertydlig symbolik och teknik och en pjäs som inte kan annat än spelas genom en förståelse inifrån vittrar ned genom påståenden om tillstånd skådespelarna aldrig ges tillfälle att utveckla – tillsammans.
Man visar känslor, skulle man kunna säga, men någon verklig känsla nås man inte av.

Man kan tala om felregi eller ännu hellre överregi. Den verklige dirigenten ser och hör vad varje artist bär inom sig och plockar fram det på ett nästan omärkligt sätt.

”Larmar och gör sig till” är ett citat ur Shakespeares Macbeth. Den kunde måndag kväll ses i en visning från National Theatre Live på Roy. Att säga att det var ”bra” blir återigen hjälplöst, resultatet var obeskrivligt. Detta till trots för, att en filmad teaterföreställning alltid är något av en torso.

Å andra sidan är dessa skådespelare inga övermänniskor. Det är sorgligt, att våra egna utbildningar inte förmedlar samma kunskaper om, vilka uttrycksmöjligheter skrivna texter ger, men det går att ta reda på, även på egen hand.

Man kan börja med att plocka bort regissören.

▪ Kjerstin Norén

Mozarts RequiemMozarts requiem
med Svenska Kammarkören och Göteborgs Kammarorkester
solister: Nina Ewald, Maria Forsström, Martin Vanberg och Markus Schwartz
recitatör: Philip Zandén
dirigent: Simon Phipps
Göteborgs Domkyrka 18/10 2013.

Vad som hände efter att Nora lämnat sin man
av Elfriede Jelinek.
regi: Melanie Mederlind
scenografi och kostym: Katrin Nottrodt
med vokalensemblen Sve:a
Folkteatern Göteborg, Röda Scenen
oktober 2013

Frun från havet
av Henrik Ibsen
regi: Egill Pálsson
scenografi och kostym: Martin Eriksson
Stadsteatern Göteborg, Nya Studion
oktober 2013

Macbeth
av William Shakespeare
regi: Rob Ashford och Kenneth Branagh
National Theatre Live på Bio Roy, Göteborg
21/10 2013

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: