Dags skrota utanförskapets retorik

Bokomslag

[131209] Inför valet 2006 lanserade den borgerliga alliansen arbetslinjen. De som genom sjukdom, arbetslöshet, språksvårigheter eller bristande utbildning befann sig vid sidan om den ordinarie arbetsmarknaden samlades ihop under en gemensam benämning, de var i utanförskap. Att vara i innanförskap gavs ingen definition, men argumenten var talande, att vara innanför var att ha ett avlönat arbete eller möjligen driva ett företag.

Jag har ofta undrat hur tänkande människor kunnat anamma och propagandistiskt använda ett så intellektuellt miserabelt begrepp som utanförskap med dess falska neutralitet och salvelsefullt förebrående exkludering av människor till ett tillstånd utanför den samhälleliga gemenskapen. Arbetslinjen inbegrep både återförandet av människor till arbetsmarknaden och att ge arbetsmarknaden sådana förutsättningar att det skulle vara möjligt att dit slussa in några hundratusen löntagare till.

Nu visar det sig att ingendera av dessa målsättningar kunde genomföras, sjuka blev inte friska för att Försäkringskassan fick nya direktiv, arbetsgivare blev inte mer benägna att anställa människor de inte behövde än de varit tidigare. I antologin After Work. Farväl till arbetslinjen skriver Miljöpartiets förrförra språkrör Birger Schlaug om hur det ständigt pågår en intensiv strävan att minska antalet anställda, både i företag och i offentlig verksamhet. Samtidigt anser både regeringen och oppositionen att ett prioriterat politiskt mål är att skapa arbete, med vilket avses i första hand avlönade anställningar.

Arbetslösheten är hög, den ligger i Sverige på åtta procent, bland yngre är den högre.  Ser man till situationen i EU är tiotals miljoner människor arbetslösa, och många av dem kommer aldrig att få ett jobb som ger dem en försörjning utöver en ytterlig nödtorft. Birger Schlaug och flera andra författare i antologin anser att det som bör göras är införandet av medborgarlön. En ekonomisk grundtrygghet som ligger på en hygglig nivå och som ersätter alla bidrag, vilkas stora byråkratier kunde avskaffas.

Det här ifrågasätter mer än traditionell syn på försörjningsmönster, det utmanar också en etablerad moral, som beroende på hur man ser det kan vara högstående och värdefull för individens självkänsla eller ett problem som gör det svårt att få acceptans för tanken att försörjning utan motprestation skulle kunna vara något slags rättighet. För väldigt många, inte minst inom LO-området, finns en tung tradition av stolthet över att man bär sin egen börda, trots ofta tunga villkor, låg lön och slitsamt arbete.

Ekonomihistorikern Anne Ighe skriver:

Hela det reformistiska projektet med välfärdsstaten byggde på en sorts rättviseideal, där arbetarna fortsätter att gå till jobbet i utbyte mot hyfsad betalning, pension och respekt. I gengäld ska en stark arbetsmoral upprätthållas.

Anne Ighe konstaterar att idag kan folk vara hyperaktiva på arbetsmarknaden och ändå ha svårt att försörja sig, visstids- och projektanställningar blir mer och mer vanliga, fasta anställningar blir allt svårare att få. Samtidigt är mer och mer av det övriga livets förhållanden villkorade av innehavet av en fast anställning, inte minst gäller det bostadsfrågan, där hyresrätter minskar i antal medan bostadrätter till allt högre priser ökar. Att skaffa en bostad har blivit liktydigt med att sätta sig i skuld för decennier framöver, kanske för livet. Och utan fast anställning tillåts man inte ens att skuldsätta sig.

Effektivitetsvinster och rationaliseringar bidrar till att oavbrutet minska behovet av arbetskraft, men de ekonomiska vinsterna som uppkommer tillfaller ett fåtal allt rikare individer. Situationen är klassisk och ligger i botten av en arbetskritik som har långa historiska rötter. Tidigare har den ekonomiska utvecklingen drivit fram nya företag och verksamheter som sugit upp arbetskraftsöverskott, men så är det inte idag. Myten om tjänstesamhället som ska ge arbete åt alla som inte längre behövs i tillverkningsindustrin har visat sig vara just en myt. Nu befinner vi oss också i ett läge där det är nödvändigt att ta hänsyn till de ekologiska förutsättningarna för mänsklig verksamhet.

Även Anne Ighe tänker sig möjligheten av en medborgarlön för att åtminstone motverka en del skadeverkningarna av att arbetsmarknaden inte räcker till, till exempel stigmatiseringen av dem som inte har och inte kan få avlönade anställningar. Hon varnar dock för att en medborgarlön kan få samma effekt som Kristdemokraternas bisarra vårdnadsbidrag, så att kvinnor hamnar länge från arbetsmarknaden.

Jon Weman är journalist och författare. I sitt bidrag till antologin skärskådar han arbetslinjen som det instrument för nyliberal borgerlig politik som den faktiskt är. I en närmast tragikomisk skildring visar han hur arbetslinjen används som argument för högerpolitiska åtgärder. Jobbskatteavdragen hör till arbetslinjen och beskrivs som jobbsatsningar. Utförsäkringarna ur sjukförsäkringen presenterades som en jobbsatsning. Fas 3 och de skärpta aktiveringsreglerna för socialbidragstagare beskrevs som jobbsatsningar. Höjningen av avgifterna i a-kassan var en jobbsatsning. När avgifterna till a-kassan sänktes så var det också en jobbsatsning.

Jon Wemans poäng är att hela den föregivna strävan mot full sysselsättning som både regeringen och oppositionen ger uttryck åt är lögnaktig. Inom det ekonomisk-politiska paradigm som råder är i själva verket de arbetslösa den nödvändigaste och viktigaste sociala kategorin av alla. Politiker och tongivande ekonomer bekänner sig till läran om The Non Accelerating Inflation Rate of Unemployment (NAIRU). Enkelt uttryckt: det allt överordnade politiska målet är att undvika inflation och inflation bekämpas genom att arbetslösheten hålls på en nivå där lönekrav inte kan driva fram stigande kostnader och priser. Både Jon Weman själv och Dan Josefsson har efterforskat hur man vid myndigheter som Riksbanken och Konjunkturinstitutet räknar på det här. Av någon anledning är man mycket förtegen, men det går att dra slutsatsen att drygt sex procents arbetslöshet är Nairuoptimalt.

”Om vi slutar springa i cirklar, skulle vi kunna – vi skulle nästan bli tvungna att göra det – ställa oss frågan: Vart vill vi gå? Och den frågan klarar systemet inte av att hantera” skriver Weman, som också drar slutsatsen att någon form av medborgarlön bör införas, samtidigt som han konstaterar att man därmed skulle rycka undan grunden för den nuvarande ekonomiska och sociala ordningen.

Bokens redaktör, Kristian Borg, diskuterar inledningsvis just de svårigheter som Jon Weman pekar på, ett samhälle där försörjning och identitet inte i första hand är knutet till lönearbetet behöver vara radikalt annorlunda än det vi nu lever i, och vars grundläggande förutsättningar vi lärt oss ta för givna. En omorientering på bred front av det ekonomisk-politiska tänkandet blir inte resultatet en bok, men samtidigt visar verkligheten att detta är en debatt med hög angelägenhetsgrad och som måste föras. Så sett är After Work också ett mycket tankeväckande och välkommet inlägg i en diskussion om samhällets villkor som alltför länge dominerats av en steril nyliberal doktrin som konsekvent gynnar de bäst ställda.

▪ Christian Swalander

BokomslagKristian Borg (red)
After Work. Farväl till arbetslinjen
Verbal förlag 2013

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: