[131211] När dagens förorter till Göteborg planerades, främst de i nordöstra delarna som Angered, Hjällbo och Hammarkullen, var tanken att de skulle ligga i anslutning till industriområden. Men hur blev det? Enver Ramirez ser ljust på förortens roll i samhället.
Av de storslagna planerna blev platt intet, delvis kanske för att dessa förorter ligger en bit ifrån det samlade Göteborg, med lantliga partier däremellan. Istället byggdes en bro för att mata arbetare till gamla fabriksområden som Volvo. Kvar blev förorter som var renodlade bostadsområden. Men här finns även mer eller mindre väl fungerande torg med affärer och annan service.
Vilken potential har förorter som dessa att bidra till den kreativa utvecklingen av hela Göteborg? En som har många järn i elden inom kulturområdet är Enver Ramirez, som är uppvuxen i Hammarkullen. Har förorterna något som sticker ut positivt? Enver tvekar inte på svaret.
– Mångfalden. Att det finns så många olika erfarenheter, det är det som är förortskulturens styrka. Samtidigt är det kultur som växer underifrån, ur väggarna.
– Förorternas olika subkulturer är typiska för Sverige, de finns bara här. I de franska förorterna är det den nordafrikanska kulturen som dominerar. I Sveriges förorter finns kurder, somalier och många andra. På 90-talet kom många romer och jugoslaver. Varje tid skapas det en särskild from av slang som ger en egen form av kultur.
Det är alltså det ständiga inflödet av nya invandrargrupper som är en viktig del av den dynamiska kulturen som växer fram i de invandrartäta förorterna. För det finns ju även andra slag av förorter, som Askim på andra sidan av Göteborg, i sydväst nära havet. Det är en stadsdel som knappast förknippas med kreativitet utan snarare materiell stillhet.
Det finns en ständig omflyttning i förorterna i främst nordost. Många ser det som ett av dessa förorters stora problem, men Enver Ramirez ser tvärtom det som en källa till kreativitet. De ständiga omflyttningarna ger enligt honom näring till den starka hiphop-musiken, som sipprar ut i hela stadens musikliv.
– Man ska låta förortskulturen få växa av egen kraft. Det funkar inte att försöka styra kulturlivet och skapa institutioner. Det utgår från ett kolonialtänkande från olika myndigheter. Ett engagemang ska inte ske utifrån färdiga strukturer.
Enver Ramirez har ändå under hela sitt liv försökt att komma in i samhället. Samtidigt rebell och försvarare av demokratiska strukturer. Men nu har han valt att ställa sig utanför samhällets reglerade strukturer igen. Eller som han sa i en radiointervju: Får vi inga pengar för ett filmprojekt så gör vi filmen utan pengar. Ingen ska få styra över slutresultatet. Det är ju fullt möjligt idag när priset för nödvändig utrustning är överkomligt.
Han är inte ensam om sin kritiska attityd till främst de kommunala myndigheterna. Även Pantrarna för upprustning av förorten vägrar att anpassa sig till den organisationskultur som stadsdelsnämnderna rekommenderar för att få stöd. Det har blivit en del av den egna identiteten att definiera sig som stående utanför samhället, menar Enver Ramirez. Till viss del är det de lokala tidningarna och radio och TV som har skapat den bilden.
Enver Ramirez berättar att han har flyttat från Hammarkullen till Guldheden, ett typiskt medelklassområde med närmast uteslutande bostadsrätter. När han ordnar med fester bjuder han in många av sina förortsvänner. Vad grannarna tycker om det bekymrar honom inte. Det är nyttigt att bryta det inrotade, kommenterar han.
– Men min dotter längtar tillbaka till Hammarkullen. I Guldheden är det så tyst, tycker hon. I Hammarkullen kan diskussionerna bli väldigt intensiva ute på balkongerna. Tonläget kan skruvas upp och ibland övergå i rena gräl. Jag älskar det.
