Enkelhetens skönhet

[140214] Vill Eurydike alls tillbaka till livet, är en fråga som väcks i David Radoks tolkning av den så kallade Parmaversionen av Glucks opera Orfeus och Eurydike. Göteborgsoperan jubilerar med denna solitär, där den orkestrala och vokala skönheten i den linjära dramaturgin triumferar i sina nyenkla former, som ger operan ett mer modernt sound än mycken också senare operakonst. Scenografin är en annan upplevelse.

från föreställningen

Det är nu inte bara för att uppleva ett stycke operahistoria som det här är något som man inte gärna ska missa. Men det vill tydligen till en förevändning för att väcka idén att sätta upp detta lilla operasmycke på endast en akt, som att det i år är jämnt 300 år sedan Christoph Willibard Gluck (1714-1787) föddes och att operan nu finns i tryck i sin helhet för första gången på 245 år, Glucks första reformopera som den också brukar kallas. Och då har radarparet Laurence Cummings (dirigent) och David Radok (regissör) valt en version med en lycklig utgång, som Gluck och librettisten Ranieri de Calzabigi gav denna, Parmaversionen, anpassad att uppföras vid ett kungligt bröllop i just Parma i Spanien. Här spelar guden Amor kärleken i händerna likt en Deus ex machina för att ge det hela ett lyckligt slut. Men vad ett sådant är, hur och för vem, tycks kunna diskuteras, enligt Göteborgsoperans uppsättning. Eurydike var kanske lyckligare i skaran dansande själar på de saligas ängder än som följeslagare till en man som förförde allt och alla med sin sång. Kanske ligger det någonting i den bohuslänska poeten Ebba Lindqvists dikt Monolog i Hades i samlingen Lökar i november, där hon låter Eurydike ställa frågan: Vem hade sagt att jag ville följa dig Orfeus?

För den som är väl förtrogen med den grekiska mytologin kan en kostymklädd Orfeus utan lyra synas opoetisk. Men när Katarina Karnéus med sin mezzosopran tar tonerna i besittning och med sin djupa mezzosopran sjunger ut sin sorg kan inte ens furierna i Erebus, det mörka gränslandet mellan jorden och dödsriket, till slut motstå hennes förtvivlan. Scenografen Lars-Åke Tessman har inte låtit sig hindras av att Orfeus i sin sång åkallar stränderna och skogen, som kände hans älskade så väl, utan har i stället skapat ett monumentalt scenrum i klassisk stil, fjärran vatten och träd, men med förunderliga möjligheter att ges övernaturliga inslag och fylla Orfeus drömlika färd mot underjorden med magi.

Kören har i den här operan stor betydelse som en särskild röst, den som Orfeus för dialog med stor del av föreställningen. Innan kören antar furiernas roll som vägg mot Hades eller som vimlande skuggor i underjorden, uppträder den som minglande begravningsgäster, som Orfeus får sjunga ut sin förtvivlan mot i en underskön aria som trots allt går i dur. Ur de sörjandes skara lösgör sig tio dansare och framför en minimalistisk, stiliserad sorgedans i Håkan Mayers koreografi. Läckert! Så länge inte Mia Karlssons Amor i knallröd mundering är på scenen går allt i svartvitt, som en film noir. Det är konsekvent och effektfullt.

Den som väntar på något gott väntar inte för länge, när det gäller att få höra den späda Kerstin Avemos förunderligt färgstarka sopran. Hon försvinner ju redan i spelets början, inte dödad av en orm som i myten utan tydligen av förgiftat vin. Hur det nu kom sig? Belöningen kommer till sist, när de två sopranstämmorna med sina olika koloraturer är på väg upp ur dödsriket och deras röster ges chans att kommunicera. Det är en opera där orkester och sång skalats av all överflödig garnering för att lågmält och koncentrerat berätta en historia om kärlek och hopp. Som vanigt har Göteborgsoperan också tagit fram ett fullmatat programhäfte med gott om information för den vetgirige. Operan, som är den första av Gluck på Göteborgsoperan, spelas en eller två gånger i veckan till och med den 11 april.

▪ Britt Nordberg

Scen: Göteborgsoperan
Verk: Orfeus och Eurydike av Gluck
Dirigent: Laurence Cummings
Regi: David Radok
Scenografi: Lars-Åke Thessman
Kostym: Karin Erskine
Solister: Katarina Karnéus, Kerstin Avemo, Mia Karlsson
Dansare: Ulriqa Fernqvist, Barbro Carelius Hallgren, Gustaf Jönsson, Morgan Karlsson, Susanna Knutas, Monica Milocco, Lina Räftegård, Sara Suneson, Peter Svenzon, Bo Westerholm

Foto(beskuret): Mats Bäcker
Kerstin Avemo, Katarina Karnéus

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: