En uppföljare som faller

böcker.vinjett

[140820] Christoffer Carlsson är doktor i kriminologi och debuterade som författare förra året med Den osynlige mannen från Salem, en bok som fick pris som det årets bästa svenska kriminalroman. Han följer nu upp denna framgång med Den fallande detektiven, och man måste konstatera att den litterära fallenhet som krävs för att ha framgång på den till synes omättliga marknaden för kriminallitteratur är försumbar.

I den fallande detektiven förekommer två Säpo-poliser. En man som genomgående omnämns med sitt efternamn, Goffman, och en kvinna, som genomgående benämns med förnamn, Iris. Det blir, givetvis är jag böjd att säga, Iris, som mot bokens slut när spänningen avses stegras för den läsare som ännu är vaken, tas som gisslan av en desperat högerextremistisk bov. När det ser som värst ut för Iris ingriper Goffman, paketerar boven och ställer allt tillrätta.

Det förekommer ytterligare några kvinnor i boken. En som intervjuas i forskningssyfte av en sociolog med intresse för politisk extremism. Hon blir hans älskarinna, lite sexuell krydda behövs ju, och sedan blir hon förstås mördad, ett öde som schablonmässigt drabbat frigjorda och självständiga kvinnor i kriminallitteraturen. Det har förändrats i nyare sådan litteratur, men Christoffer Carlsson håller sig till de beprövade viktorianska mönstren. Två kvinnor till kan nämnas. En har sex i en bil på en parkeringsplats, hon syns medan mannen inte gör det som i äldre pornografi. Den andra är flickvän till bokens huvudperson Leo Junker. De har haft en kris i förhållandet, men hon längtar tillbaka för Leo är en hejare i sängen, trots att han under större delen av bokens förlopp plågas av dåligt samvete för att han råkat skjuta en kollega och av bensodiazepinabstinens, han har fått sådan medicin för att dämpa ångesten sedan den fatala skjutningen.

Jag vet inte hur många gånger det sägs om Leo Junker att han fingrar på den Sobriltablett han har i fickan, medan han kämpar för att hålla sin föresats att sluta med medicinen. Som läsare blir man så småningom ganska less på detta pillande, och får lust att säga till Junker att för helsike ta tabletten eller slänga bort den och uppsöka en läkare och be om några mer effektiva och mindre vanebildande medikamenter. Men inte, den gamla detektivschablonen där ett överdrivet bruk av ångestlindrande medel ingår upprätthålls, även om en viss modernisering ägt rum genom att det överdrivna alkoholbruket ersatts med riskanvändning av läkemedel.

Det är alltså extrempolitisk brottslighet som är bokens centrala tematik, och den fokuseras så småningom på en mordkomplott i avsikt att ta en Sverigedemokratisk partiledare av daga. Han anses ha svikit de rasistiska och nationalistiska ideal som hans rörelse byggts upp omkring, och han betraktas alltså som förrädare mot den sak de som lyft fram honom till hans position som ledare håller för helig. Christoffer Carlsson har uppenbarligen en hyggligt god kännedom om både höger- och vänsterextrema kretsar, och inblickarna där hör till bokens bättre sidor. Jimmie Åkesson nämns aldrig vid namn, men urvalet tänkbara Sverigedemokratiska partiledare är ju starkt begränsat, så om nu Carlsson har rätt i att det frodas dolkstötslegender i de högerextrema skrymslena så får väl Åkesson ta det som en varning.

Leo Junker har som litterära poliser brukar en förtrogen kollega, här heter han Birck. Dessvärre blir både Junker och Birck väldigt otydliga som karaktärer, de känns mekaniska och förutsägbara och den psykologiska komplexitet och reflexion över samhället som levandegör poliser som Beck, Wallander eller van Veeteren saknas. Det tycks ha blivit ett ofrånkomligt krav på spänningslitterära böcker att de ska vara omfångsrika. Det ställer i sin tur krav på kompositorisk förmåga hos författaren, förmåga att få till en inre logik som känns självklar samtidigt som spänningen hålls vid liv. Det här har Carlsson problem med, handlingen känns överkonstruerad och ansträngd, ibland verkar det som om den endast har funktionen att dra ut på ett förlopp som kunde avslutats tidigare.

Christoffer Carlsson blinkar gärna till äldre föregångare, och lånar ett och annat. Ett partiledarmord finns i Sjöwall-Wahlöös Terroristerna, och i deras Den skrattande polisen finns en scen som återkommer här, när en döende man gör en svårtydbar utsaga med stor vikt för handlingen innan han slocknar. Från Sjöwall-Wahlöö syns polismannen Skacke, och från Leif GW Perssons böcker dyker Bäckström upp. Jag antar att säkerhetspolisen Goffman fått sitt namn efter den berömde sociologen, kanske också något av sin karaktär byggd på dennes syn på socialt liv som strategiskt rollspel.

Alltså, Den fallande detektiven är en roman med ett visst underhållningsvärde och som ger en del intressanta inblickar i politiska extremistmiljöer och tankebanor. Den har dock sådana brister att den känns omöjlig att rekommendera, ens som underhållning.

▪ Christian Swalander

BokomslagChristoffer Carlsson
Den fallande detektiven
Piratförlaget 2014

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: