Flotte på villovägar

[140908] Göteborgs stadsteater vimlade av forna medarbetare, när höstens första premiär betydde att slå följe med en uppdatering av pjäsen Flotten på sin färd mot Lycksalighetens ö och dess två efterföljare. Publiken var tryfferad med särskilt inbjudna skådespelare som en gång varit med i Kent Anderssons och Bengt Bratts ”Göteborgstrilogi” i slutet av 1960-talet, särskilt nyfikna förstås på hur Mattias Andersson lyckats förhålla sig till sin namnes epokgörande verk.

Föreställningen visade sig bli dels lite lokal teaterhistorik, dels en påminnelse om att samma frågor engagerar nu som då, delvis utifrån ändrade perspektiv. Men man kunde också ana en hämmande respekt för den legendariske föregångaren i en genre som var ny då. Och om den modellen var svår att karaktärisera med sitt ”allvarliga tema, lättsinnigt presenterat”, som Tomas Forser skriver i Ny svensk teaterhistoria, så är problemet detsamma nu. Samma allvarliga tema men mindre lättsinne, kan man säga.

–Det går med fem knop framåt mot Lycksalighetens ö, rappar lite håglöst en efter en av skådespelarna som sitter uppradade på stolar på en i övrigt öde scen.

Någon flotte i fysisk form ingår inte i denna scenografi. I stället får man känslan att det handlar om samma symboliska flotte nu som då, nära 40 år senare, som fortsatt irrar, nu utom synhåll, mot ett ovisst mål på en oviss kurs men i konstant hastighet.
Bild ur föreställningen
Mattias Andersson har i en rad uppsättningar använt sig av en undersökande strategi för att visa upp ett samhälleligt tillstånd – i Göteborg, i Sverige, i världen. Han har kommit att bli en av vårt lands mest spelade och prisbelönta samtida dramatiker/regissörer. Ändå ser jag hans version av Dostojevskijs Brott och Straff som det mest geniala han gjort som förmedlare av klassiker för en ovan publik med många nya grepp i själva framställningen. När Kent Andersson sjösatte Flotten 1967 var Mattias Andersson inte född. Men ambitionen och metoden att föra in teatern i samhällsdebatten och få nya grupper intresserade av teater går som en röd tråd mellan de två anderssönerna. Och tajmningen för Mattias Anderssons dialog med Flotten, Hemmet och Sandlådan kunde bara ha varit bättre om den kommit något tidigare i en valrörelse, där socialdemokratin försöker återta initiativet vad gäller värdeord som arbetarparti, folkhem, solidaritet och jämställdhet. Reaktioner av det slag som väcktes då och som gav stadsteatern namnet ”pekingoperan” lär denna uppsättning inte åstadkomma. Lite av ett ”varför” slår rot i mig.

Tre stolar från mig på parketten sitter 86-årige Måns Westfelt och ler igenkännande åt de projicerade filmsnuttarna från de dåtida pjäserna, där han bland annat gjorde roller som människa i sjönöd som förtvivlat söker räddning på flotten, liksom den som syster Gunnel i par med Kent Anderssons syster Siv i uppföljaren Hemmet. Roller som ges förnyad aktualitet, när de här återskapas. Återblickarna på föregångarna varvas med förströdda ordbyten mellan de elva skådespelarna, varpå de en efter en stiger fram och tar på sig roller av intervjuade göteborgare i 70 plus-åldern om teater i allmänhet och betydelsen av Flotten i synnerhet. Att teater länge varit och väl ännu till stora delar är en klassfråga lyfte Mattias Andersson fram i sin föreställning The Mental States of Sweden, som hösten 2013 gick på Dramaten. I Göteborg låter han den nu aktuella föreställningen inledas av en mansröst som engagerat berättar hur han som 21-åring flyttat från Västra Bodarne till Göteborg för att studera, aldrig varit på teater men blev medbjuden att se Flotten och sedan dess blev en entusiastisk teaterbesökare. Fler intervjuer, dock inte alla, bär vittne om att Kent Andersson och Co innebar en vändpunkt för människor som tidigare sett på Stadsteatern som något bara för ”professorer och tandläkare”.

–Det var bara Kent som kunde få hela Hisingen till Stadsteatern, hävdade en annan röst.

Att destillera innebörden av Andersson-Bratt-trilogin till en enda föreställning på sju kvart och helst också tillföra något nytt vill dock till. Mitt minne av föregångarna är framför allt att de blev en rejäl politisk ögonöppnare, både roande och oroande. Det har jag svårt att säga om den här föreställningen, som ändå har en del geniala inslag och välspelade karaktärer och där en scen som den där alla på behörigt avstånd förhåller sig till en ilandfluten människa får en slående aktualitet.

När bilden av Flottens enda konkreta mål, en trist vistelse i en andefattig åldringsvård, ebbat ut får ett nytt och yngre 11-hövdat gäng tio minuter på sig att illustrera en frustrerad barn- och ungdom. Då känns det hela lite väl snörpet, trots den röda bollen som hängt med sedan 1969 års Sandlådan och nya hinkar och spadar i plåt att ljudligt försöka väcka uppmärksamhet med. Till slut sitter alla 22 medverkande symptomatiskt passivt med ryggen mot publiken och stirrar in i en liten TV-ruta. Vilket skulle betyda?

Mattias Andersson fasta bas är fortfarande på Hisingen som konstnärlig ledare för Backa Teater efter Eva Bergman. Båda bör ha fått ett gediget teaterintresse att slå rot efter de många år som Backa Teater funnits och så framgångsrikt fyllt salongen med skolbarn och även vuxna från hela Göteborg. Återstår att se om Mattias Andersson lyckas få med sig sin publik därifrån till Götaplatsen eller om den här föreställningen snarast blir en nostalgitripp för den åldrade publik som var med då.

▪ Britt Nordberg

Flotten, Hemmet, Sandlådan 2014
Av Kent Andersson, Mattias Andersson, Bengt Bratt och intervjuer med göteborgare då och nu
Regi: Mattias Andersson
Scenografi och kostym: Ulla Kassius
På scenen: Carina Boberg, Eric Ericson, Fredrik Evers, Sven-Åke Gustavsson, Henric Holmberg, Mia Höglund-Melin, Carina M Johansson, Lisa Lindgren, David Rangborg, Kjell Wilhelmsen, Disa Östrand m fl samt Inger Hultén (tidigare anställd vid teaterns kostymateljé)

Foto ur föreställningen Ola Kjelbye

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: