Bruno K. Öijer i takt med tiden

böcker.vinjett

[140915] Bruno K. Öijer är något av en symbol inom svensk lyrik. Många, även av de som inte tillhör den ”vanliga” publiken vad gäller poesi, känner ändå till honom. ”Och vinden viskade Annabel Lee” är hans sjuttonde diktsamling, och hans första på sex år.

”Jag fryser” är i grund och botten en ganska neutral fras. Den konstaterar någonting, någonting negativt för de allra flesta, så det är inte en glad mening, men mycket mer än att den som yttrar det fryser vet man inte.

Men Bruno K. Öijer ”fryser” inte bara. Han FRRRYYYSSEEERRR, gestaltar hela rörelsen, hela känslan av att huttra och frysa i en enda fras. En levande poet, som i alla texter han rör vid lyckas kombinera två inte helt oförenliga saker: poesi och rock’n’roll.

Politiken har smugit sig in i hans dikter nu i ”Och vinden viskade Annabel Lee”, eller… vad säger jag? Den har aldrig varit långt borta. Hans första diktsamling heter ”Sång till anarkismen” och sedan dess har det varit rätt raka rör. För folket, mot tyrannen, klerikat och kapitalet. Fast det är ändå som att allt yrande kring Supervalåret och allt vad det inneburit med politiska debatter och ställningstaganden, sipprat in i poesin. Som i dikten ”Varsel”:

jag är en öken
större än öknarna framför
och bakom er
skrek han ut till folkmassan
och ställde upp i valet
hälsades med jubel som en frälsare
vart han än drog fram

Kanalisering av vad dagens personvalsinriktade politik handlar om så god som något. Så länge man skriker högst dränker man alla andras budskap, och då spelar det ingen roll vad man säger. Även resonerande, genomskärande dikter som ”Tiggare” (om att vi alla bär på samma frågor) och ”Dumheten” (om att dumheten varken kan besegras eller stängas av) visar att Bruno K. Öijer är väl i samklang med samtiden.

Fast det blir såklart aldrig tråkigt eller torrt, eller ens övervägande politiskt: Bruno K. Öijer har en mer spännande poesivärld än så. Här berättas i en lite längre dikt om hur det gick till när Hank Williams dog, han skulle spela i Ohio någonstans, hade dött i turnébussen på nyårsdagen 1953. När man meddelade publiken att det inte skulle bli någon spelning för att Hank Williams hade dött samma dag skrattades det först på sina håll. Han hade ställt in spelningar förut, men inte riktigt av den anledningen. Sedan skildrar Bruno K. Öijer hur bandet ändå går på scen och spelar I saw the light och jag får gåshud.

Samma starka känsla får jag av slutdikten ”Alla var där”, som på ett sätt är titeldikt för det är där vinden viskar Annabel Lee. På Café Vieux Cimetière i Paris sitter hela parnassen: Baudelaire, Hemingway, Walt Whitman, Rimbaud, Emily Dickinson, César Vallejo, Lorca och Maupassant, Dostojevski, Keats och Shelley, Edgar Allan Poe. Det är han som är bedrövad och viskar Annabel Lee, och det är i den världen Bruno K. Öijer lämnar oss: stället stänger för kvällen men litteraturen lever vidare. Poesin lever vidare. Man har alltid bluesen. Natten viskar Annabel Lee.

▪ Arvid Svenske

BokomslagBruno K. Öijer
Och Natten Viskade Annabel Lee
Wahlström & Widstrand 2014

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: