Revolutionärerna som blev bankrånare

böcker.vinjett

[141027] I mitten av 1970-talet genomförde Blekingegadegruppen sitt första rån. De sju männen i gruppen skulle bli de mest framgångsrika rånarna i Danmarks 1900-talshistoria.

Deras brott inbringade totalt 31,5 miljoner danska kronor (i dagens penningvärde drygt 80 miljoner). Under många år gäckade gruppen polisen. I november 1988 rånade de ett postkontor i Köpenhamn och vid detta tillfälle sköts en polisman till döds. Det blev deras sista rån. På våren året därpå grep den danska polisen de sju gruppmedlemmarna.

Rånarna kom att gå till historien under namnet Blekingegadegruppen, eftersom ett av deras gömställen fanns på den gatan i Köpenhamn. Gruppens medlemmar dömdes i den följande rättegången till fängelse. De tre informella ledarna – Jan Weimann, Torkel Lausen och Niels Jörgensen – fick tio års fängelse. Två andra dömdes till åtta respektive sju års fängelse. Ytterligare två fick betydligt kortare fängelsestraff. Ingen kunde fällas för att ha dödat den polis som deltog i rånarjakten. Det gick inte att fastställa vem som avlossat det dödande skottet. Förmodligen var det en rikoschett från ett hagelgevär.

I mitten av 1990-talet var samtliga gruppmedlemmar släppta ur fängelset. I början på 2000-talet publicerades några böcker om Blekingegadegruppens verksamhet, och ytterligare något år senare kunde danskarna följa en tv-serie som också skildrade gruppens aktiviteter. Detta väckte förnyat intresse för gruppens brott och motiven för dem.

Författaren Gabriel Kuhn vill med sin bok – Rån för revolutionen – berätta historien om Blekingegadegruppen. Gabriel Kuhn är född i Österrike men numera bosatt i Stockholm. Han har en doktorsgrad i filosofi från universitetet i Innsbruck (1996). Kuhn blev politiskt aktiv i slutet av 1980-talet och har sina ideologiska rötter i anarkismen. Han har arbetat för Österrikes Autonomas tidskrift, TATblatt. Hans vetenskapliga arbete har varit inriktat på hur man skall överbrygga klyftan mellan teori och praktik. En viktig del i Kuhns tankegångar är hur solidaritet med förtryckta folk världen över skall utvecklas. Kuhn vill också med sin bok om Blekingegadegruppen ge ett bidrag till kunskapen om vänsterrörelsens historia. Ett sätt att göra detta är enligt Kuhn att Blekingegadegruppen får komma till tals och ge sin syn på händelserna.

Gabriel Kuhn låter läsaren möta Blekingegadegruppens ledare genom att i boken publicera en artikel (något förkortad) från den danska debattidskriften Social kritiks specialnummer om gruppen. Artikeln är skriven 2009 av de ovan nämnda Jan Weimann och Torkel Lausen. Därefter följer en intervju som Kuhn gjorde med de två på våren 2013. Vi får alltså ta del av gruppledarnas tankar om och perspektiv på det som hände på 1970- och 1980-talen, en version formulerad 40 år senare.

”Att uttrycka solidaritet är trevligt. Men om solidariteten aldrig omsätts till någonting konkret så har den en begränsad påverkan. Att uttrycka solidaritet var för oss alltid bara ett första steg.” Så uttrycker sig Jan Weimann i intervjun med Kuhn. Solidaritetsarbetet skulle således också leda till konkreta handlingar. Men vilka tankar och politiska uppfattningar motiverade gruppens aktiviteter – både lagliga och olagliga? I slutet av 1960-talet uppstod en vänstervåg i Västeuropa hos de unga och framför allt bland studenter med Vietnamkriget som den tändande gnistan. USA:s angrepp på Vietnam ansågs vara brännpunkten i världen i den då pågående antiimperialistiska kampen. Det är då som de blivande medlemmarna av Blekingegadegruppen blev politiskt medvetna. Vietnams befrielsekamp krävde stöd och solidaritet av vänstern i den rika världen.

En central teori hos den yttersta vänstern i Danmark var den s.k. snyltstatsteorin från 1960-talet. Kortfattat innebar den att de rika (imperialistiska) länderna sög ut de fattiga länderna i tredje världen. Utsugningen genererade stora profiter som inte enbart hamnade i kapitalisternas bankvalv utan även i arbetarnas lönekuvert. Arbetarklassen och fackföreningarna var därför inte revolutionära utan kämpade i eget intresse för högre löner och för att bevara uppnådda reformer. Deras kamp handlade inte om att skapa ett socialistiskt samhälle, vilket den yttersta vänstern strävade efter. Snyltstatsteorin ansågs ha stöd i Marx’ och Lenins teorier, eller som det uttrycks i boken ”referenspunkter i klassisk marxism”: För Blekingegadegruppen var det viktigt att handla enligt vad man såg som marxistiska principer.

Bankrån och attentat med politiska förtecken leder tankarna till den (väst)tyska stadsgerillagruppen RAF (Baader-Meinhof-ligan), som gjorde sig skyldiga till våldsdåd på 1970-talet. Samarbetade Blekingegadegruppen med denna terrorgrupp vilket många gjort gällande både då och nu? Den kopplingen avvisas med bestämdhet av Weimann och Lausen. I intervjun hävdar de att ett sådant påstående inte var annat än en ”mediehajp”. Hur uppfattade de då RAF? I ett dokument (finns i boken) från 1975 kan bokens läsare ta del av Blekingegadegruppens analys av och åsikter om RAF. Enligt dem vilade inte Baader-Meinhof-ligans analys av världsläget på marxistisk grund. En idé som stadsgerillan RAF hade var att med våld angripa den (väst)tyska staten och på så vis framkalla repression från statens sida. Detta skulle i förlängningen leda till ett fascistiskt samhälle och därmed till en revolutionär situation där det tyska folket skulle befria sig från det fascistiska oket. Denna slutsats finner Blekingegadegruppen vara helt ohållbar. Omarxistiskt blir slutomdömet och därför också felaktigt.

Solidaritet krävde som sagt konkreta åtgärder enligt Blekingegadegruppen. Hur bedrev de då sitt solidaritetsarbete? Ett exempel på lagligt solidaritetsarbete var de klädinsamlingar till befrielserörelser i Afrika som gruppen genomförde i samarbete med andra vänsterorganisationer. Men vart tog alla pengarna från rånen vägen? Gruppen hade ställt upp kriterier som avgjorde vilken organisation i tredje världen, som man skulle stödja ekonomiskt. En sådan organisation skulle ha ett socialistiskt perspektiv och vara förankrad hos den stora folkmassan där den verkade. Betydelsefullt var också att organisationen utgjorde en viktig del i kampen mot imperialismen. Den organisation som Blekingegadegruppen ansåg uppfylla dessa krav var den palestinska befrielserörelsen PFLP som förde en väpnad kamp för Palestinas befrielse. Blekingegadegruppens ”rånpengar” till PFLP var inte förknippade med några krav på vad mottagaren skulle göra med pengarna. Det fick organisationen besluta om utifrån egna bedömningar.

Blekingegadegruppen begick rån för att det inbringade stora summor pengar till den palestinska befrielsekampen. De ”förflyttade pengar från den rika världen” till kampen mot imperialismen i tredje världen. Det var en logisk följd av den s.k. snyltstatsteorin. När gruppens medlemmar blev arresterade vägrade de därför att kalla sig för politiska fångar. De hade rätt och slätt begått kriminella handlingar. De var brottslingar.

En intressant del i boken är de diskussioner som förs angående användandet av våld i den politiska kampen. Om fienden använder sig av våld, skall vi då avstå från att använda våld? Finns det någon idémässig lösning på dilemmat? I sina resonemang sätter de intervjuade in Machiavellis idé om att ändamålet helgar medlen, inte enbart i en dansk kontext utan också i ett globalt perspektiv. De såg sig själva arbeta politiskt i en värld som var uppdelad i rika och fattiga länder. De demokratiska befrielserörelser som var antiimperialistiska och som inte hade valt den väpnade kampens väg skulle bli lätta att krossa för imperialistiska stater, som strävade efter att behålla imperialistiska strukturer i den tredje världen. Därför måste den väpnade kampen få allt stöd. Gruppen tog också stöd för sitt våldsanvändande i den danska motståndsrörelsens aktioner under den nazistiska ockupationen. Det var alltså rätt att i solidaritetsarbetet använda alla medel för att besegra imperialismen.

Saknas något i Kuhns bok? Blekingegadegruppens medlemmar var hängivna och var beredda att offra mycket för den palestinska befrielsekampen. Det känns därför snopet att de intervjuade inte ventilerar sin syn på hur situationen har utvecklat sig under de gångna tjugofem åren, inte bara i Palestina utan också i hela Mellanöstern. Avsaknaden av detta kan kanske bero på deras besvikelse över att befrielsen och socialismen i området har uteblivit. Eller finns det andra överväganden som de inte vill redovisa? Här infinner sig en del funderingar hos läsaren. Hur pass fri och kritisk kan Kuhn förhålla sig till sina ”intervjuoffer” med tanke på hans ideologiska rötter? Med ett perspektiv på händelserna som formuleras flera decennier senare kanske aktörerna frestas att tiga eller att lägga till rätta händelserna för att själva framstå i ljusare dager.

Avslutningsvis kan påpekas att läsaren av boken bör vara något så när bekant med de politiska och ideologiska strider som fördes inom den västeuropeiska vänstern på 1970- och 1980-talen. Förmodligen ger det en djupare förståelse av och inblick i Blekingegadegruppens handlande. Läsaren av boken får även kunskap om vänsterns historia, vilket var ju ett syfte som Kuhn hade med boken. Men det betyder inte att man måste dela varken vänsterns eller Blekingegadegruppens åsikter.

▪ Kaj Odelstål

BokomslagGabriel Kuhn
Rån för revolutionen. Blekingegadegruppen inifrån.
Koloni förlag 2014

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: