Vacklar mellan fiktion och fakta

bokomslag

[150212] Ser man bara till det litterära värdet måste man konstatera att Åsa Nilsonnes didaktiska roman H har fått oproportionerligt stor uppmärksamhet. Till dels har det väl att göra med att förväntningarna på en ny Nilsonne är högt ställda sedan hon skrivit en rad elegant och lättsamt berättade mer litterärt berörande romaner.

Om värderingen får luta mer mot den didaktiska biten går det att vara mer positiv, till vilket jag ska återkomma.

Romanen H har en huvudperson som aldrig får ett fullständigare namn än just H. H är man, en ung medicinforskare som specialiserar sig på hur platsminnet i hjärnan fungerar. Han delar medicinsk inriktning med Åsa Nilsonne själv, som på bokens omslagsflik presenteras som senior professor i medicinsk psykiatri.

Boken har en huvudperson till, vid namn Hippocampus. Denne är också bokens berättare, utifrån sin plats i hjärnan på H, där Hippocampus har funktionen att hålla reda på minnen som H använder för att i både bokstavlig och bildlig mening orientera sig i tillvaron. Inte minst viktig är den betydelse Hippocampus har för att skapa framtidsbilder. Tydliga sådana gör det möjligt för H att träffa positiva livsval och avvisa sådant som skulle kunna bli hotfullt eller leda till ett lågkvalitativt liv i förhållande till vilken potential som finns.

I sin närhet har Hippocampus den labila och känslosamma Amygdala, som alltid går all in när det gäller att bestämma om H ska känna lust och förväntan eller risk och fara i olika situationer. Amygdala blir dock inget reflekterande och talande subjekt. Mer ordnat meddelsam är Kortex, hjärnbarken, som analyserar, värderar och bedömer. Det överordnade förnuftet om man så vill.

Det är i spelet mellan hjärnans delar och hur de reglerar H:s känslor och handlingar som boken har sin populärvetenskapliga och didaktiska förtjänst. Sedan är det förstås en smaksak hur mycket välvilligt förklarande snusförnuft man är beredd att acceptera för att lära sig något om var den beteendevetenskapligt orienterade medicinska hjärnforskningens frontlinjer går.

Bokens handling är enkel, läsaren får följa H under ett dygn, från det han stiger upp på morgonen tills han gör detsamma morgonen därpå, något sliten efter intensiv sexuell aktivitet på natten. H är bisexuell och har förälskat sig i D, en ung man. Läsaren får ta del av de första trevande messen men framför allt förstås av hur H:s hjärna arbetar med förhoppningar, misströstan, förväntan, lust och besvikelse.

I presentationen av Åsa Nilsonne lyfts fram att hon ägnat sig mycket, både praktiskt och i böcker, åt mindfulness och DBT, dialektisk beteendeterapi. Av det kan man sluta sig till att hon som terapeut är mycket mer inriktad på att reda ut och behandla psykiatriska sjukdomstillstånd genom närvaro i nuet och förtydligande av positiva framtidsbilder.

Anhängare av ett mer psykodynamiskt synsätt där sjukdomar behandlas genom att man försöker få fram deras orsaker i människors erfarenheter och ibland förträngda minnen kan reagera surt på Nilsonnes bok därför att den fiktiva berättelsen helt och hållet konstruerats för att ge en positiv bild av en viss psykologisk-psykiatrisk behandlingsideologi. Man kan nog inte bortse från att en del till synes omotiverade övertoner i kritiken har en sådan bakgrund.

Om man tar den som den är, en med glatt humör och stora kunskaper berättad skildring av den fantastiska hjärnans fascinerande verksamhet och hur den styr handlingar och känslor är H helt ok som lärd underhållning. Men kanske inte riktigt som roman då.

▪ Christian Swalander

bokomslagÅsa Nilsonne
H
Natur & Kultur 2015

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: