Unken lukt från polisstationen

Hanne Kjöller

[160203] Hanne KjöllerHanne Kjöller är ledarskribent på Dagens Nyheter och skriver gärna om myndighetsmissbruk och missförhållanden inom myndigheter. Hon kritiseras ofta hårt för att hon skriver om hur hon anser att bidrags- och andra sociala förmånssystem missbrukas av till exempel sjukskrivna och andra klientgrupper.

I En svensk tiger vill hon med stöd i nio fallbeskrivningar visa hur en mobbningskultur finns etablerad och utbredd inom Polisen.

I sin förra bok En halv sanning är också en lögn begick Hanne Kjöller ett grovt misstag när hon pekade ut en person som tog emot bidrag som innehavare av en lägenhet värd tolv miljoner kronor. Det visade sig att lägenheten var en hyresrätt och Hanne Kjöller tvingades beklaga och be om ursäkt och förlaget fick förse varje ex av boken med ett rättelseblad. Hennes trovärdighet tog givetvis skada, i synnerhet som bokens tema var hur medier genom förtiganden och försiktighet undviker att peka ut personer som gjort sig skyldiga till brott.

Desto större anledning har Hanne Kjöller nu haft att vara exceptionellt noga med faktakollen och hon påpekar detta samtidigt som hon uppger att de fall hon presenterar har många motsvarigheter inom Polisen, men att hon inte velat ta med några fall där det inte fanns en heltäckande och säker dokumentation. Man får alltså utgå ifrån att det som finns i boken är väl belagt och följaktligen synnerligen besvärande för Polisen. Poängen med boken är givetvis att visa på någonting som går långt utöver de fall som tagits med, och som bäst kan beskrivas som en rigid och auktoritär struktur, präglad av självbelåtenhet, fåfänga och jantetänk.

Jag skulle tro att Stefan Holgersson hör till landets mest kända poliser. Hans karriär är mycket speciell genom att han både arbetat, och arbetar, som vanlig polis samtidigt som han bedriver en framgångsrik akademisk forskargärning. Problemet, eller hur man nu vill se det, är att hans forskningsområde är just Polisen, de polisiära arbetsformerna och myndighetsutövningen. Flera gånger har han i sin forskning kunnat peka på brister, som är allvarliga i sig men också går på djupet med svåra systemfel och besynnerliga attityder. Det var till exempel Stefan Holgersson som uppmärksammade problemet med att poliser systematiskt förlägger nykterhetskontroller till tidpunkter på dagen då det är minst sannolikt att berusade förare är ute på vägarna. Det gav emellertid ett utmärkt statistiskt utslag på effektiviteten i arbetet, eftersom det som räknades var antalet kontroller, inte antalet avslöjade rattfyllerister.

Stefan Holgersson visade alltså i just denna undersökning både på ett utbrett och i organisationen internaliserat fifflande och på en brist i organisationen när det gäller arbetsformer, ledning och kultur. Han är ett av de fall som Hanne Kjöller tar upp i En svensk tiger. Det har inte varit möjligt för Polisen att få tyst på Stefan Holgersson, men i stället för att till organisationens ledning lyfta upp en sådan utomordentligt värdefull kraft håller man honom kvar längst ner i den polisiära hierarkin, i så kallad yttre tjänst. Det är ingen tvekan om att Polisen därigenom slösar bort kompetens, en minst lika allvarlig sak som att slösa bort pengar.

En annan polis som på eget initiativ och med stort engagemang kvalificerat sig i det polisiära arbetet är Birgitta Engberg, som genom både studier och arbete på fältet utvecklade undersöknings- och förhörsmetoder och blev en ledande specialist när det gäller brott i nära relationer som det kallas, alltså främst brott som begås mot kvinnor och barn. Birgitta Engberg ansågs snart vara landets skickligaste utredare och förhörsledare på området. Hon fick internationella uppdrag och anlitades av bland andra FN. Men den egna hemmaorganisationen slog mobbningskulturen till.

Ingen skulle få sticka ut och utmärka sig på det sätt som Birgitta Engberg gjorde. Hon fråntogs sitt tjänsterum och placerades i en skrubb i en byggnad på ett nedlagt flygfält utan vettiga arbetsuppgifter. Polismyndigheten tog också på sig en dryg extra kostnad genom att dagligen transportera Engberg till arbetsplatsen. Tanken var sannolikt att hon skulle säga upp sig. Hon gjorde emellertid inte det utan bet sig fast i sin anställning tills organisationen fick ge sig. Hon blev så småningom mängdbrottsutredare och därefter spanare. Men på samma sätt som med Stefan Holgersson avstod alltså polisorganisationen från att ta tillvara den unika kompetens som här fanns att tillgå.

Alla fallen i boken är på sina sätt upprörande och mycket besvärande för Polisen. Hanne Kjöller beskriver också de strategier för förnekande och undanflykt som är vanliga när Polisen beslås med olika slags brister i rutiner och attityder. Man inleder gärna med att deklarera att ingen stor organisation kan vara utan brister och att man alltid är beredd att lyssna till saklig kritik. Sedan brukar det blir så att man påstår att det som förefallit varit en brist inte var det men att kommunikationen kring problemet inte varit tillräckligt bra.

Hanne Kjöller gör en värdefull insats med sin bok. Förhoppningsvis kan den nya polisorganisation som just nu är under sjösättning dra några lärdomar av den. Säker på att så blir fallet är jag dock inte. Den nye rikspolischefen Dan Eliasson har i medierna fått reagera på boken, och har oerhört svårt att få ur sig det enkla beskedet att Polisen i många avseenden burit sig hänsynslöst åt mot egna medarbetare och att man nu har för avsikt att ändra på detta. Inte minst bör ju det kompetensslöseri som ägt rum bekymra både honom och den regering som beviljar anslag till Polisen. Det här är viktigt under alla omständigheter, och i det krisläge där landet nu befinner sig är det kanske viktigare än någonsin att Polisen fungerar optimalt.

Sedan förtjänar det ju att påpekas att det finns fler ställen där systematisk mobbning förekommer. Det är till exempel inte så länge sedan Hanne Kjöllers egen arbetsplats Dagens Nyheter utmärkte sig genom att i ett tarvligt försök att av kostnadsskäl mobba ut äldre medarbetare placera dem i en lokal avskild från tidningen och utan anslutning till dess datanät för att syssla med en meningslös uppgift. Avsikten var genomskinligt uppenbar, de skulle plågas till att säga upp sig själva.

▪ Christian Swalander

BokomslagHanne Kjöller
En svensk tiger.
Vittnesmål från poliser som vågat ryta ifrån
Fri tanke 2016

Hanne Klöller.
Foto: Anna-Lena Ahlström

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: