[180309] Med orden mänsklig utsatthet och kroppslig besatthet låter jag sammanfatta de två nya dansverk, kallade S&S, av två mycket olika koreografer som Göteborgsoperans danskompani arbetat fram. Resultaten är hisnande och bekräftar skickliga dansares oändliga uttrycksförmåga.
Den tibetanske koreografen Sang Jijias verk As it were, ledsagat av Dickson Dees högst illustrativa musik, är så associationsrikt att verbala inslag, som numera allt oftare ingår i dansverk, här vore helt överflödigt. Det scenografiska överdådet av enorma mängder svarta pappersark sätter fantasin på spänn. Ur drivor av skrynklat papper på ett bord gräver inledningsvis två av dansarna med stor möda fram två till synes livlösa kroppar. Vad har hänt? Kan det handla om aska från ett vulkanutbrott som begravt dem? Eller är det mer symboliskt? Papper, som det fria ordets signum, som här i stället framställs som ett hot att kvävas av. Verkets ursprungliga titel på tibetanska kan översättas med ”Vi hittar inte orden”. Totalt tolv dansare är i mjukt utarbetade koreografier efterhand inbegripna i ett sökande och försök att betvinga olika slags hinder, som handlade det om flykt till eller från tillstånd som terror, krig, fångenskap eller kärlek. Musiken driver på och leder efterhand tankarna till havets bränningar. Det är en oerhört dynamisk föreställning, som står i skarp kontrast till kvällens andra utpräglat visuella verk, Autodance, av den israeliska koreografen Sharon Egal i samarbete med Gai Behar. Ori Lichtiks pådrivande slagverksmusik gör sitt för att skapa en sorts marschkänsla. Det hela framstår också delvis som en studie i olika gångarter.
Autodance är nämligen ett strikt koreograferat verk med vissa drag av klassisk balett och lämnar inte något åt slumpen. Dansarna fylls efterhand på från två till fjorton i strikta, hela tiden linjära formationer av duetter, kvartetter eller större. Helheten får allt mer drag av djuriskt beteende. Tanken på hästparader dyker upp, skrittande med hög tåföring, där någon då och då avviker i en till synes impulsiv reaktion. Frågan väcks vad gäller gränsen mellan människa och djur eller för den delen maskin i en allt mer robotiserad värld. Alla dansarna är dessutom identiskt iklädda hudfärgade kroppsstrumpor, vilket i samspel med den strikta koreografin fungerar avkönande. Likafullt finns det en medvetenhet i valet av dansare i de olika positionerna beroende på längd. Men framför allt väcker inte detta verk förväntningar på någon djupsinnig tolkning. Det är den visuella upplevelsen av ett starkt disciplinerat dansverk som bränner sig fast på näthinnan. Det är med andra ord stor danskonst av koreografer i världsklass som ännu ett antal gånger bjuds på Göteborgsoperan. Programtiteln S&S torde stå för initialerna på de två koreografernas förnamn.
