Kvinnlig utsatthet dopad i hederskultur

Vinjettbild till Elena Ferrante.

[180326] Kärlekens plågsamhet är ett vältrampat och vältuggat narrativt tema. Risken att bli platt och pinsam är överhängande. I debutromanen från 1992 ger sig Elena Ferrante just på denna grannlaga uppgift – att gestalta kärlekens komplexa och plågsamma väsen. Allt detta med en titel som talar tydligt: Plågsam kärlek, eller L’amore molesto, som det blir i original.

Vi ställs inför en på ytan enkel roman, spännande och skrämmande, därtill skickligt översatt Barbro Andersson. Spänningen sätts redan i öppningsfrasen: ”Min mor drunknade den 23 maj, min födelsedag, i havet utanför en ort som fått namnet Spaccavento, ett par kilometer från Minoturno. Det var just i det området som vi om somrarna på femtiotalet, när min far fortfarande levde ihop med oss, hyrde ett rum hos en bondefamilj under julimånad och sov fem personer på några få glödheta kvadratmeter.”

Ett till synes oförklarligt dödsfall, den medelålders dottern Delia som åker ner från Rom till sin barndomsstad Neapel, för att bringa ordning och få svar på vad som egentligen hänt. Rörelsen går genom det labyrintiska Neapel, bullrig, nedgången och intensiv, staden som genom århundranden väckt så starka känslor, både inom Italien och internationellt.

Att liket av den drunknade modern Amalia endast var iklädd en nyinköpt exklusiv behå gör saken än mer komplicerad i en miljö styrd av patriarkaliska värderingar inplacerade mellan ytterligheterna heder och skam.

Vad hände egentligen? Varför hade modern ringt till dottern dagarna före dödsfallet och pratat så förvirrat om ”en man som förföljde henne för att bära iväg henne inrullad i en matta” (s.10). Mamman bad sin dotter att komma och hjälpa henne, men allt verkade så osammanhängande att dottern trodde att det handlade om demens eller tillfällig förvirring.

Läsaren förs i vindlande gång mellan nutid och förflutenhet, upplevelser och hågkomster, allt i spänningsfältet mellan mor och dotter, två människor som stod varandra så nära varandra, men samtidigt inte såg och förstod varandra till fullo.

Stilen är driven, ställvis med laddade bildflöden där nu och då glider samman och skaver. Jämfört med den tidigare så rosade romansviten om Elena och Lila framstår denna skildring vildare och yvigare, trots att miljöer och motivkretsar känns igen. Kanske söker författaren här sin stil eller så kommer det ur det korta och täta formatet. Romanen lyckas vara konkret och komplex på en och samma gång, precis som mycken stor litteratur – ordekonomisk men rik på betydelser.

Tydligt framträder detta i sekvensen då Delia duschar på ett nedgånget hotellrum och upplever att ”Jag var avskild från mig själv: kvinnan som med vidöppna ögon ville bli ivägskjuten som en pil betraktades av kvinnan under vattenstrålen. Jag tvålade in mig noggrant och såg till att varje rörelse tillhörde en annan värld utan tidsgränser. Jag förföljde ingen och ingen förföljde mig. Jag var inte väntad någonstans och väntade inga besök. Mina systrar hade gett sig av för gott. Min far satt vid staffliet i sin gamla lägenhet och målade zigenerskor. Min mor, som i årtal bara existerat som en påfrestande, ibland plågsamt intensiv belastning, var död. Men medan jag energiskt gnuggade mig i ansiktet, särskilt kring ögonen, insåg jag med oväntad ömhet att jag hade Amalia under huden som en varm vätska som injicerats vid något tillfälle” (s.85-86).

Ett framträdande tema är kvinnlig utsatthet i en miljö präglad av patriarkalisk hederskultur, kriminalitet och knapphet. Den kvinnliga kroppsligheten existerar i ett minfält mellan dem som försvarar och attackerar, i hemmet, på bussen eller på gatan.

Överbeskydd och övergrepp. En av förövarna är den våldsamma fadern, som visserligen lämnat familjen men ändå fortsätter att kontrollera och hota. I Delias sökande efter vem hennes mamma egentligen var framkallas reflektioner ”Jag upptäckte att jag var på väg att återupptäcka en kvinna utan försiktighet och utan rädsla. Jag mindes hur hon varit. Även när far höjde sina knutna nävar och slog henne för att forma henne till en sten eller träkloss, vidgades inte hennes pupiller av rädsla utan av förvåning” (s.102).

Att läsa Ferrante feministiskt är lätt, vilket delvis förklarar författarskapets aktualitet och framgång i dagens samhälle och kulturella klimat. Men mest av allt handlar det ändå om en storartat skicklig författare som redan i sin debutbok visar vartåt författarskapet är på väg.

▪ Erik Cardelús

Ill tv. Agnes Florin

Bokomslag
Elena Ferrante
Plågsam kärlek
Övers. Barbro Andersson
Norstedts 2018

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: