Om en obeständig kärleksrelation

Dorit Rabinyan

[180402] Liat är från Tel Aviv och Hilmi från Ramallah. En judinna och en palestinier träffas i Greenwich Village, New York. Hon pluggar, han målar. Men det börjar med en scen som tagen ur en berättelse av Kafka.
En fredagseftermidag, när Liat dammsuger med Nirvana skrålande ur stereon, ringer det på dörren. Där står två FBI-män, de vill komma in och ställa några frågor. Det visar sig att någon har anmält att de sett en kvinna från Mellanöstern, för hon mejlade och skrev från höger till vänster, som såg ”misstänkt” ut. Den vardagliga rädslan, som gärna mynnar i rasistiska reaktioner åren efter ”elfte september”, lever som det verkar sitt eget liv.

Romanen, Alla floder flyter mot havet, pendlar mellan det yttre och det inre, mellan politik och kärlek, mellan det allmänna och det privata. Om hur den yttre verkligheten, exempelvis den politiska, påverkar ”vanliga” människors vardag och till och med deras kärleksliv.

Alla floder flyter mot havet är skriven av Dorit Rabinyan, israeliska med judiska rötter i Iran. Hennes familj utvandrade därifrån, och det används också som ett tema i romanen, prickfritt översatt av Rose-Marie Nielsen. Dock vet jag inte om Nielsen behärskar hebreiska. Jag gissar att hon översatt från engelska, men om det står inget i boken.

Hilmi har varit i New York i fyra år, Liat kommer att stanna där i knappt ett. Deras tid tillsammans är med andra ord utmätt, men vi återkommer till det. Till långt in i romanen är det Liats röst vi hör, men mot slutet berättas det också utifrån Hilmis horisont, men då objektivt, i tredje person.

Rabinyan skriver med lugn, behaglig och okonstlad prosa. En sak jag ändå stundvis reagerar negativt på är hur hon liksom drar ut på vissa saker, närmast fastnar och blir nördigt detaljerad och lite långdragen. Exempelvis berättas och pratas det i jag vet inte hur många sidor om den vinterns köld- och snörekord i New York, eller om hur Hilmi när han är tillbaka i Palestina håller på med frön och växter i trädgården. Dessutom blir vissa partier väl pladdriga för min smak, gestaltningen är då lagd på is.

Man kan möjligen se det som att stora delar av romanen är en ”uppladdning” eller en förberedelse inför relationens slut, men när den väl kommer avhandlar författaren det på några rader. Och jag undrar en del över varför, när så mycket annat är strösslat med detaljer och närhet. Sedan är de båda tillbaka i Israel; Liat för gott (?), Hilmi över sommaren.

Vi vet alltså att deras tid tillsammans inte kommer att vara särskilt länge. Visserligen är allas vår tid utmätt, det kommer vi inte ifrån. Vi vet dock inte när det hela tar slut. Hur förhåller man sig till sig själv och den andra när man vet att ens kärlek enbart kommer att vara ett fåtal månader?

”Det kanske är detta som är det vackra, vet du?”  Jag begravde mitt ansikte mot hans bröst så att bara ögonen kikade fram vid hans hals och fortsatte beskriva tanken som just slagit rot i mitt hjärta. ”Denna tillfällighet”.

   ”Vad menar du?”

   ”Obeständigheten. Att vi inte har någon framtid tillsammans.” Jag blinkade mot andra sidan av gatan och drog honom närmare mig. ”Att vi inte har något löfte om framtiden. Det får oss att värdera det vi har just nu.”

Det svindlar för mig när jag försöker sätta mig in i en dylik situation. Jag känner frustrationen krypa i kroppen. En liknande frustration jag känner när romanen hamnar i den olösliga (?) konflikten mellan judar och palestinier.

   Det tar cirka sjuttio sidor innan Dorit Rabinyan kommer in på den. Det börjar med att Liat pratar om sin militärtjänstgöring. Även om hon inte varit med personligen måste hon rimligen känna någon eller några som skadat och dödat eller på annat sätt ”trakasserat” palestinier i den blodiga ”konflikten”. Och nu skall de i ett antal månader älska varandra.

De har ganska naturligt olika ingångar, erfarenheter och därmed uppfattningar av detta segdragna ”tillstånd” mellan befolkningsgrupperna i Israel och det bränner emellanåt till mellan dem, inte minst när alkohol eller marijuana nyttjats. Det händer också av andra orsaker att de bråkar, mestadels är det hon som stökar till det. Liat är lite åt det småsinta hållet, han verkar mer mentalt stabil. Vid dessa gräl märker hon hur de båda automatiskt tar sina föräldrars ståndpunkter, trots att de själva ofta är betydligt mindre konservativa än dem.

Det blir också en del spänningar när Liat presenterar Hilmi för sina judiska vänner, spänningar Liat oroar sig över i förväg. Eller som när Hilmis bror kommer på besök.

Länge under min läsning tänder jag inte så där fullt ut, blir inte känslomässigt helt indragen i deras historia. Men ju längre in i romanen jag kommer desto starkare känns det, desto mer raffinerad upplever jag denna kärleksroman. Självklart beror det på att den är välskriven och att vi kommer väldigt nära paret. Men kanske att det i första hand handlar om förutsättningarna för denna kärleksrelation; den grundläggande politiska, och det faktum att de är medvetna om att det hela kommer att vara mindre än ett år. Sedan är det över.

Jag undrar över slutet, och funderar över varför det måste sluta som det gör. Hur tänkte Dorit Rabinyan där? Men om det kan jag naturligtvis inget skriva, det vore att råna er på er egen läsupplevelse.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Dorit Rabinyan
Alla floder flyter mot havet
övers. Rose-Marie Nielsen
Norstedts 2018

Författarfoto: fotograf Isaac Shokal

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: