[190416] Det ligger nära till hands att, om inte direkt jämföra, så i alla fall ge det en tanke, varför språket i Operans dansföreställning Ministeriet för olösta känslor förvaltas så välövervägt och träffsäkert, medan sång- och framför allt dansnummer i Stadsteaterns Little shop of horrors faller till marken med ett brak.
Inte för Jaqee i rollen som Audrey II – den fruktansvärda kött- och människoätande blomman dramats yngling finner hemligheten för att utveckla – som levererar det växande monstret för full utblåsning. Men övriga musikala inslag, i tal som i sång, plågas av en brist på lätthet som berövar föreställningen det komiska underhållningsvärde som ligger fördolt i det satiriska ursprunget. Man lägger märke till hur ensembleskådespelarna spänner rösterna till det yttersta, konsekvent lägger upp dem i ett tonläge som närmar sig falsetten – och det vinner man inga stilpoäng på, det blir bara extremt ansträngande att lyssna till.
Sedan kan kärleksparet i Emil Ljungestigs och Eline Høyers tolkning ha all charm i värden, de förmår inte överrösta detta skrik och skrän.
Det känns lite märkligt att teatern, som i Lärda kvinnor fick en riktig fullträff vad underhållningskonst angår i Hilda Hellwigs regi, liksom i Sartres Flugorna (recenserad i alba av Britt Nordberg) med samma regissör som i Little shops of horrors nu, inte bättre kunnat honorera det klassiska stycket i en rytmisk precision som inneburit ännu ett lyft, men så blev det inte.
Det får man i stället gå till Operan för att få avnjuta, där Jo Strømgren iscensätter vanliga som ovanliga psykiska lidande med en briljans i framställningsformen som trotsar varje beskrivning. Dansarna utvecklar inte bara sin rörelsekonst utan ett formligt maskineri (förlåt, ministerium) av mimiska uttryck och överraskande beteenden som håller tempot från början till slut.
Den professionella psyk-kunskapen förmedlas genom texten, som genom voiceover driver handlingen framför sig tillsammans med en rad covers. Till och med ett så känsligt ämne som en identitetskris pockande på kirurgi kan man med lätt hand hantera för att utvinna komik av det mer groteska slaget i form av en självpåtagen flamencokliché!
Det är väldigt roligt, och väldigt skickligt utfört.
