Barbro Lindgren visar sin mångsidighet

Foto på Barbro Lindgren

[190513] Om det mysterium som vi kallar livet har Barbro Lindgren skrivit en högst läsvärd diktsamling. Motivkretsarna är mestadels begränsade, men associationsrika. Barnen, moderskapet, naturens skiftningar och livsloppet står i centrum. Dikterna rör sig från tidig vår till jul.

Det mesta är impregnerat av det livets vemod som så många av oss bär på, inte minst i takt med att åren går och vi känner livets ändlighet allt tydligare. Eller för att koppla till boken inledande dikt som också gett titel åt boken: ”Du ber mig beskriva en flod/hur den vindlar sig fram/djupt nere i ravinen/som när vi var barn/och alltings härskare (…) Vi visste inte att floden/hade en början och ett slut/Den var bara vår/och vi tänkte aldrig ge bort den.”

Att Barbro Lindgren är en känd barnboksförfattare och van att inta barnets perspektiv framgår tydligt, detta i kombination med den åldrade människans livserfarenhet och tillbakablickande vemod. Till detta ska läggas en utsökt känsla för naturens alla skiftningar.

Dikterna är korta och konkreta, präglade av en tilltalande tillgänglighet som aldrig blir insmickrande eller konstruerad. I poetiskt centrum ställs inte sällan en yngre kvinna, med blicken mot riktad mot sina barn: ”Bävande betraktar hon/sina barn i gryningsljuset/De måste alltid leva/de får dö/Aldrig aldrig aldrig.” Eller på följande sätt: ”Ett barn ser för första gången/in i sin mors ögon/Och allt blir stilla.”

Naturens skönhet och rikedom, moderskapets innerlighet, livets förgänglighet – mitt i allt detta förs en oroväckande tidsbild in. Den vackra friska våren har övergått i en övermätt sommar där hettan och torkan aldrig tycktes ta slut. Vi befinner oss under sommaren 2018 då skogbränder rasar i vårt land, djur nödslaktas och klimatkatastrofens förebud tränger sig på oss. ”I den lågande hettan/ropar korna hela natten/Det finns ingen mat/till dem längre/Ängarna är uttorkade/vattnet har sinat/och höet är slut”

Sedan kommer hösten, som en nåd att stilla bedja om. ”Allt faller omkring oss/äpplen, päron och plommon/och det har hänt att jag fallit själv/Tranorna ropar högt över gården/men svalorna har gett sig av.”

Någonstans i slutet av diktsamlingen bryts kompositionen. En dikt i annan stil läggs in, Sverige blir tillfälligt Spanien: ”Det var en gång i Madrid/Där bodde en tupp/på en balkong/Vad den var fin/Vad den var snäll/Vad den glänste i solen/Det var den vackraste/tuppen i Madrid/och den var Manolos.”

Manolos tupp, ja… Är man poetiskt pedant och ogillar stilbrott kanske man ska hoppa över den här dikten. Eller så tar man den som lekfullhet bland många i Barbro Lindgren rika och imponerande författarskap. Ett författarskap som inte liknar något annat och som berikat vår litteratur på ett förnämligt och förunderligt sätt.

▪ Erik Cardelús

Vinjettbild: Barbro Lindgren. Foto: Wikipedia

Bokomslag
Barbro Lindgren
Du ber mig beskriva en flod
Karneval förlag 2019

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: