Blir det en napoletanare i år?

författarfoto Bazar förlag

[190914] En ålderstigen och självupptagen kulturman sitter barnvakt åt sitt barnbarn. Oförutsedda saker händer, livsperspektiv kraschas och kastas om. Inget blir som förr.

Så skulle man kunna sammanfatta den yttre handlingen i Väsen: ett familjedrama. Romanen är skriven av Domenico Starnone, en av Italiens mest framstående författare. Precis som Roberto Saviano, författaren till Gomorra och Elena Ferrante, pseudonymen bakom den globala succén Neapeltrilogin, har Starnone sina rötter i Neapel, staden som ligger ihopklämd mellan Vesuvius och det glittrande Tyrrenska havet.

Det är en märklig stad, präglad av bedagad skönhet, ansatt av djupa problem, vibrerande av intensitet, vitalitet och motsägelser. En stad som en gång betydde så mycket, men sedan föll och hamnade så snett.

I Italien och runt om i Europa har Starnone flera romansuccéer bakom sig. På svenska har dock bara två böcker publicerats hittills. Den första bär titeln Band, en skarp och skoningslös äktenskapsskildring som dissekerar det värsta med den formaliserade tvåsamheten. Även i den andra romanen står familjen i fokus, nu med il nonno (morfar) Daniele och il nipote (barnbarnet) Mario i fokus.

Mario är brådmogen och ytterst livlig, vilket sätter den självupptagne och tankspridde morfar Daniele på svåra prov. Tillsammans rör de sig i familjehemmet, men också på stadens gator, i miljöer som får Daniele att konfronteras med det liv som han en gång levde och avstod från att leva. Eller för att låta texten tala:

Det var min ungdoms platser: gränder, gator och torg. Brokiga rännor genom den myllrande trafiken i kvarteren Forcella, Duchesca, Lavinaio, Carmine, ända ner till hamnen och havet. Ett utsträckt område som utan uppehåll genomfors av ett flöde av dialektala röster – förbipasserandes tjatter, rop från fönstren, artighetsbetygelser från affärernas trösklar – som klingade både mjukt och våldsamt, både hövligt och vulgärt.” (s.47)

Resan söderut, från Danieles nuvarande hem i Milano till barndomshemmet i Neapel är en flerdimensionell förflyttning. Dels tecknas klassresenärens återkomst till det flydda och skydda hemmet, dels gestaltas Italiens avgrundslika uppdelning mellan det rika, välutvecklade och kyligt organiserade Norr och det fattiga, underutvecklade och kaotiska Söder. Kaos, knapphet och Camorra, många skyr Neapel, däribland Daniele som länge vänt ryggen till sitt ursprung, men nu öppnas såret:

”Känslan av osäkerhet som allt och alla i Neapel hade ingjutit i mig ända sedan tonårstiden, och som fick mig att fly härifrån när jag var tjugo, höll på att bubbla upp till ytan igen. Jag tänkte på anhopningarna av okontrollerat byggande och vild korruption, plundringar och stölder. Jag mindes hur livet i den här lägenheten, i det här kvarteret, hade varit märkt av min pappas fingrar om spelkorten, av hans glupska längtan efter rysningen som drev honom till och med att spela om vår överlevnad.”

I det flydda hemmet genomborras Daniele av smärtsamma insikter och kraschade livsperspektiv. Ålderdomen rasar över honom. Han får inblick i dotterns olyckliga äktenskap, en plågsam insikt i vilken den egna mansrollen speglas. Vem var han egentligen själv som man och partner en gång? Och vad har han fört vidare till sin dotter och barnbarn?

Genomgående varvas sorgset och dråpligt, barnets öppna lekfullhet möter den åldrade kulturmannens trötta inkrökthet och uppblåsthet. Språket är kärnfullt och konkret, följsamt överfört till svenska av Helena Monti. Men att överföra de betydelsebärande skiftningarna och brytningarna mellan den särpräglade napoletanskan och riksitalienskan låter sig inte göras, även om översättaren gör sitt bästa och är ytterst kompetent.

Saviano, Ferrante och nu Starnone – det fattiga Neapel har en rik litteratur. Högkvalitativa författare som skildrar angelägna saker och når en stor publik. Till råga på allt påstås Starnone vara den författare som står bakom pseudonymen Elena Ferrante. Om inte han, så är det hans fru, översättaren Anita Raja, menar en del.

Oavsett om man intresserar sig för medielitterära gåtor och substansmagert skvaller, är det här stor litteratur. Det utgör en utmärkt illustration och motivering till varför man just ska läsa skönlitteratur, om man nu fastnat i mobilträsket eller i TV-serietittandet.

Och snart är det dags för nobelpris i litteratur, nu med två priser i potten efter allt tidigare tumult och finkulturella fulheter.  Frågan – blir det någon napoletanare i år? Den som lever – och läser – får se.

▪ Erik Cardelus

bokomslag

Domenico Starnone
Väsen: ett familjedrama.
Övers. : Helena Monti
Bazar bokförlag, 2019.

 

Författarfoto Bazar förlag

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: