Färgrikt, fräckt, fart och fantasi

bild ur föreställningen

[190924] Musikalen Oliver på Göteborgsoperan är en intelligent mix av existentiella värderingar där dåtid möter nutid, men den får sin fulla kraft först när vi är inne på andra akten. Där accelererar tempot, musiken tätnar och den eviga frågan om arv och miljö aktualiseras.

Det börjar dock med att scenens fulla bredd intas av en långbänk där merparten av den 60-taliga barnkören sitter uppradad för att (med förvånansvärt glättiga uppsyner) få sin dagliga grötranson. Det är alltså långt ifrån färgen som präglar den dystra scenbilden från början men färgrikedomen blir ändå mitt bestående synminne efter kommande explosioner av såväl gälla som dova färgsättningar i  Lehna Edwall generösa och fantasifulla kostymskapelser.

Scenografin markerar snarare ett gråsvart och sotigt London, präglat av tidens kolanvändning. Med sina skrymslen, avsatser och vrår ges plats för hemlösa, en miljö som, med sina omänskliga fattigvårdslagar, Charles Dickens förevigat i bland annat denna historia om den föräldralöse gossen Oliver Twist. Utslängd från barnhemmet för fräckheten att ha bett om mera mat och såld till lägstbjudande hamnar han snart i tiggarkungen Fagins ”familj” av tiggarungar. Deras hemvist är i en kulvert under en av Londons broar, där Themsens vatten med filmteknikens verkningsfulla hjälp syns skvalpa på vardera sidan.

Fagins tiggarkår representeras av sex ungar med Dodger i spetsen och Oliver som hans ”elev” i tiggerikonsten. De två karaktärerna har vardera tre uttolkare. Den föreställning jag såg spelades Oliver av Mattias Graffner och Dodger av Enis Syla. Och även om det antyds i programmets intervju med regissören och koreografen Fredrik Benke Rydman att samma regi till tre olika personer kan få helt skilda utfall, så vet jag bara att det jag såg var väl så charmigt och välgjort. Mycket av föreställningens charm ligger i att det verkligen är barn som spelar barnen, tiggarkungen Fagins ”gullisar”.

Fredrik Benke Rydman har ingjutit sin koreografiska fantasi i flera avseenden men när det gäller enstaka artister så tar den musikalerfarane David Lundqvist priset. Han gestaltar denne Fagin, den figur som framför allt väcker intresse, i en härligt expressiv tolkning, såväl i sång som i fysiskt utspel i sin ansträngning att både vara empatisk gängpappa och förslagen skurk. Gruppdynamiken tar sig uttryck i gatuvimmel av förnämt folk, klichéartade stereotyper i fantastiska kreationer, bland vilka tiggarungarna kryssar som små illrar för att få med sig något hem till ”pappa” Fagin, i sin tur utstyrda, kan man tycka, i paltor som de lyckats sno åt sig på en loppmarknad. Det är en föreställning rik på fantasi och lekfullhet och ständigt i rörelse.

Kärleken personifieras av flickan Nancy i Caroline Gustafssons empatiska och välsjungande tolkning men som råkar sorgligt illa ut i sitt försök att hjälpa Oliver.

Musikalen domineras av frågor om kärlekens väsen, om klassklyftor, konflikten mellan att fortsätta på brottets bana och att byta spår.  Den stora frågan förblir förmågan att överleva och den delar Oliver med Fagin. En person som denne Fagin skulle ha kunnat nå långt på en icke brottslig bana. Det står helt klart men insikten han får kommer väl sent.

Att den klarat tidens tand, och i ett dagsläge med världen full av vilsekomna barn, beror till stor del på att Ulricha Johnsons svenska nyöversättning tryfferats med nutida slang och andra uttryck, som förtidspension, starta-eget-bidrag, vända blad m m

Det dröjer dock till andra akten med fantastisk öppningsscen och sången Om-pa-pa som föreställningen riktigt griper tag.

Vad nu Olivers medfödda väluppfostran och kärleksfulla väsen har för samband med hans ursprung blir en fråga som dock inte utvecklas i berättelsen. En annan något senare musikal som alldeles tydligt handlar om arv och miljö är Willy Russels Blodsbröder. Men som sagt är det inte en fråga som fördjupas här även om den känns skapad med stor medvetenhet.

Lionel Bart satte England på musikalkartan 1960 med Oliver, som också blev hans enda succé, på vars inkomster han kunde ägna sig åt ett utsvävande liv, som det påstås. Historien är ju gripande, karaktärerna vältecknade, musiken lättlyssnad och trallvänlig utan att kännas banal. En riktig familjemusikal.

 

▪ Britt Nordberg

Oliver!

Musik och text: Lionel Bart efter Charles Dickens roman Oliver Twist.

Svensk översättning: Ulricha Johnson

Dirigent och musikaliskt ansvarig: Bjorn Dobbelaere

Regi och koreografi: Fredrik Benke Rydman

Medregissör: Victoria Brattström

Scenografi: Frida Arvidsson

Kostymdesign: Lehna Edwall

Ljusdesign: Tobias Hallgren

Orkesterarrangemang: William David Brohn

Ljuddesign: Dennis Barkevall

Medverkande: Mathias Graffner, Enis Syla, David Lundqvist, Caroline Gustafsson, Tobias Ahlsell, Markus Pettersson, Anna-Maria Hallgarn, Lars Bethke, Åsa Fång, Emilia Hallstensson, Nils Reinholtz, Sigrid Thomas Lyri, Lars Hjertner, Ingalill Wagelin, Kajsa Reingardt, Ole Forsberg, med flera samt barnensemble och Göteborgsoperans orkester

Scen: Göteborgsoperan. Längd: 2 timmar och 50 minuter inkl. paus.

 

Bilden: Nathanael Karlsson (Handwalker), Knut Fernström (Nipper), Jack Ullman (Charlie Bates), David Lundqvist (Fagin) – foto: Lennart Sjöberg

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: