I Trollhättan däremot, IV

Tuula Polojärvi

[191122] En mulen novemberdag, en vanlig måndag. Glad och nöjd efter en fin helg i Karlstad, Vänersborg, Tösse och sist men inte minst Trollhättan. Borta bra men hemma bäst. Sitter på min favoritplats i vardagsrummet framför vårt vardagsrumsfönster och skriver. När jag lyfter blicken ser jag ut mot villaområdets tak och längre bort skymtar IFK Trollhättans fotbollsplaner och ännu längre bort syns banvallen där tågen mot Göteborg far iväg. Det tar bara 38 minuter med tåget till Göteborg från Trollhättan. Många Trollhättebor pendlar till Göteborg, de både jobbar och studerar där.

Staden växer så det knakar och jag har hört röster om en plan att öka till 70 000 invånare inom de närmsta 20 åren. Och det byggs och renoveras. Trollhättans bostadsbolag Eidar bygger lägenheter i stan och i Halvorstorp och renoverar hus i Lextorp och på Hjortmossen bland andra. Det är många som vill bo i denna vackra stad vid Göta älv. Mest talas det om bygget vid Knorren, ett grönområde på fel sida älven, det vill säga den sidan där centrum av stan inte längre ligger. Tanken är att där ska marken först saneras, då där tidigare varit tung industri som förorenat den. När det väl är gjort ska det byggas nya lägenheter med fint läge vid vattnet och det ska bli en ny bilbro in till stan. Visst har det även varit upprörda röster om bygget då nu stora delar av ett rekreationsområde för Trollhätteborna försvinner. Även min hund Brolles hundbad lär försvinna; han är mycket upprörd över detta faktum.

Men i det stora hela är Knorrenbygget välkommet enligt mig. Det behövs fler lägenheter, både hyreslägenheter och bostadsrätter. Att det kommer att bli dyrt att bo på Knorren går väl tyvärr inte att undvika med dagens byggpriser. Viktigast är ändå att det byggs och renoveras så att det finns bra boende åt alla i stan.

Det har varit lite kaos i trafiken i Trollhättan de senaste två åren. Bussarna har fått flytta från torget till torgets utkanter då torget byggs om. Nu kan man så smått skönja hur det kommer att se ut. Bygget är försenat och man har varit tvungen att byta entreprenör. De första företaget lade inte rätt sten utan fuskade med ett billigare alternativ så en ny entreprenör fick ta över. På torget ska det stå en byggnad men jag vet inte vilken verksamhet byggnaden ska hysa. Hoppas så på Konsthallen i Trollhättan då den nu befinner sig lite utanför staden i Innovatumområdet; det gamla Nohabområdet med fina industrilokaler. Konsthallen har idag väldigt vackra utrymmen för konst och musik. Men de ligger enligt mig helt fel. Det är svårt att spontant besöka Konsthallen idag. Om inte konsten flyttar in på torget hoppas i alla fall jag på antingen annan kulturell verksamhet eller en fin turistbyrå eller varför inte både och.

Den moderna staden ska bli tryggare säger politikerna. Hur är det tänkt? Jo, jag själv hoppas på unga klipska stadsplanerare som vill jobba med trygg stadsplanering. Mera ljus åt stadsborna och bygg kvarter där det blir tryggare att bo och leva. För det har blivit lite mindre roligt att gå ut framförallt på kvällarna nu i november. Vad är det som lurar i mörkret, tänker jag ibland. Tur att jag har en gigantisk Lagottohane vid min sida på våra gemensamma promenader, det känns åtminstone lite tryggare. Än så länge (och då har jag bott här på Kronogården i snart 8 år på 2000-talet) har det inte hänt oss något dumt eller farligt på våra hundpromenader. Någon mopedtjuv har väl blåst förbi på cykelvägen men vi har aldrig blivit hotade, rånade eller rädda heller för den delen. Undviker en del vägar efter mörkrets inbrott på kvällen, men annars rör jag mig fritt här på Kronogården.

Snart lyses husen upp av julbelysning igen och det blir lite mindre hotfullt ute. Men jag tycker inte om att solen går ned så tidigt och upp så sent, bevare mig från novembermörkret. Annars ser det lugnt ut från mitt fönster. Och Brolle och jag ska ut och gå innan mörkret faller på.

Ikväll leder jag ett språkcafé på Kronans bibliotek. Alla borde besöka ett språkcafé någon gång i sitt liv. Träffa en människa från en annan del av världen som inte är en siffra i nyhetsflödet utan en människa av kött och blod. Språkcaféerna jag leder och besöker berikar mig liv oerhört mycket. Tacksam att få vara med i denna verksamhet. På Kronans bibliotek i Trollhättan i Sverige i världen.

▪ Tuula Polojärvi

Det här är del 4 i en krönikeserie.
Del ett hittar du här. 
Del två här.
Och del tre här.

Vi vill med den här serien uppmärksamma en liten bit av världen utanför storstadsområdena.
Sällan rapporterar medier därifrån. Och gör de det så gäller det nästan alltid brott, olyckor eller sport.
Det händer en mängd andra saker därute och de allra flesta invånarna i Sverige bor ju inte alls i Göteborg, Stockholm eller Malmö.
Samtidigt är den lilla staden också ofta ett koncentrat – och ger därför också en tydligare bild  – av den stora staden.
Vi vill visa lite av hur ett liv i en mindre stad kan te sig. I alla fall göra små nedslag.
Välkomna till Trollhättan.

Fotot på Tuula är taget av Anna Hovi (här ngt beskuret)

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: