Författaren vs. boken

vinjettbild

[191202] Att läsa Ferrante om Ferrante är plågsamt. Nästan lika plågsamt som att läsa debutboken Plågsam kärlek, som kom ut under fjolåret. Men plågsamheten handlar inte om Ferrante själv, som är en av samtidens största författare och skapar ytterst välgestaltade och njutbara romaner, med en tematik vävd kring kvinnors liv i den förunderliga staden Neapel.

Så vad handlar plågsamheten om? Enklast uttryckt handlar den om vår tid. Den avslöjar den kollektiva mentalitet som dominerar dagens värld. Mentaliteten som säger om du inte syns så finns du inte, att du ständigt måste maximera ditt ekonomiska värde för annars är du konstig. Detta innebär att ditt namn (läs personliga varumärke) och ditt ansikte ska stickas fram och definiera allt du gör. Både som förväntning och utvärdering, som ingångsvärde och utgångsvärde. Det räcker alltså inte med att ta del av verket eller gärningen, utan personan ska ställas i fokus. Därmed hamnar exempelvis mer fokus på en nobelpristagares liv hens romaner. Det litterära och det privata-personliga värdet ska liksom likställas. Detta trots att vi mer än väl vet att författare inte är några helgon och att människor rymmer både gott och ont.

I linje med detta får texten aldrig riktigt bara vara text, utan medialiserade och marknadsföringsmässiga föreställningar om författaren ska alltid pressas in mellan text och läsare. Ligga där och kleta och klibba, vilket i hög grad förklarar den samtida vurmen för (kändis)biografier, bekännelselitteratur och autofiktion.

I den under året utkomna boken Ferrante om Ferrante blir detta ytterst tydligt. Plågsamt tydligt. Volymen består av essäer, artiklar och intervjuer, vilka spänner över tiden 1991-2016, från författarskapets början till dess absoluta upphöjdhet. Men i var och varannan text återkommer intervjuare, brevskrivare och andra till frågan vem Ferrante är och varför Ferrante har valt att skriva under pseudonym.

Redan i bokens första textGåvan från Trettondagshäxan från 1991 – tas detta upp. Det handlar om hur debutboken Plågsam kärlek ska marknadsföras, en fråga som bollas mellan förlag och författare, en ofrivillig metalitterära katt-och-råtta-lek. Allt detta för att det inte finns något ansikte att fästa boken vid. Men Ferrante står på sig och så här motiveras valet att stå utanför marknadsföringskarusellen:

Jag tänker inte göra något alls för Plågsam kärlek, ingenting som innebär att jag personligen måste engagera mig offentligt. Jag har gjort tillräckligt med denna långa berättelse: jag har skrivit den; det borde vara tillräckligt om boken har något värde” (s.11).

Sedan vinner Ferrante åtskilliga priser, vilket såklart gör författaren tacksam och glad. Men det ökar också kraven på att synas, att fronta och ta offentlig plats. Intervjuer görs dock av Ferrante, intervjuer som sker via korrespondens och telefon, utan att författaren för den skull framträder offentligt.

Ferrantes tankar – som framkommer rikligt i bokens olika texter – är dessutom välformulerade och njutbara att ta del av, om sitt författarskap, sina romangestalter, litteraturen och livet. Men problemet kvarstår – journalister, kommittéer och förlagsmänniskor nöjer sig inte med detta. Istället måste Ferrante framträda, visa sig själv och sitt ansikte, helt enligt den mediala och marknadsmässiga logiken. Syns du inte, så finns du inte. Fattar du inte att du måste träda fram och marknadsföra dig själv, maxa ditt personliga varumärke och få fullständig ekonomisk utväxling? Det tjatas, gnatas och lirkas, allt för att Ferrante ska röja sig själv. För att hen ska ställa sig där på podiet, i tv-rutan och inför fotoblixtarna. I det flödande rampljuset.

Ferrante motiverar som sagt sitt ställningstagande, både välformulerat och omfattande. Bland annat ställs frågan om inte den ständiga medialiseringen av författaryrket tenderar att utarma litteraturens värde och lockelse. Att om författarens persona ständigt exponeras i diverse lättuggade bitar, nöjer sig många med dessa bitar och skippar läsningen. Då blir det lätt så att marknadsföringen av boken, filmatiseringen av boken och debatten om boken ställer sig framför boken själv. Speciellt som rörliga bilder är ett långt snabbare och direktare (och ofta mindre krävande) medium än litteraturen.

Ferrante ställer frågan om att ”måste jag också vara glad över att en bok blir viktig för kultursidorna bara för att det görs film av den?” (…) Tror du inte att det skulle vara trevligt med ett journalistiskt initiativ som nollställde allt och sa till allmänheten: Läs böcker, se filmer, gå på teatern, lyssna på musik och gradera era preferenser på basis av verken och inte dagstidningarnas, veckotidningarnas och teves redaktionella iscensättning?” (s.45).

Osökt tänker jag på Tjuren Ferdinand, han som ville sitta under sin korkek i Kastilien och bara lukta på sina blommor. Här finns dock en avgörande skillnad. Tjuren Ferdinand ville inte leka med de andra tjurarna. Han ville sig utanför den gängse tjurtillvaron.

I Ferrantes fall handlar det något annat. Här ser vi en författare som enbart vill göra det som är kärnan i författargärningen – skriva böcker och genom dem kommunicera med läsarna. Att detta sedan framstår som så sensationellt och provocerande säger ganska mycket om vår narcissistiska samtid. Något som vi behöver fundera mer över.

▪ Erik Cardelús

Bokomslag
Elena Ferrante
Ferrante om Ferrante: essäer, artiklar och intervjuer
Norstedts 2019

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: