Svensk klassiker i översättning

författarporträtt

[191210] Stig Dagermans roman ”Bränt barn” som kom ut 1948, här i amerikansk-engelsk översättning från 2013.  Översättaren är lärare på universitetet i Oregon och har studerat skandinavisk litteratur och film. En nattfjäril som dras till eldens låga, är titeln på engelska. En nattfjäril som ju är detsamma  som en mal som finns i garderober.

På försättsbladet står:

”It is not true that a burnt child dreads the fire. It is drawn to it like a moth to a flame.”

Den amerikanska författaren och poeten Siri Hustvedt skriver i förordet en introduktion till romanen och pekar då på att berättelsen har filmiska rörelser (cinematic movements) och att läsaren därmed också blir tittare. Liksom att karaktärernas namn i boken introduceras via dialogerna.

Hon skriver även att boken är ”beautifully translated into English” vilket jag kan intyga.  De korta kärnfulla och uttrycksfulla meningarna, poetiskt besläktade, som kännetecknade Dagerman ger berättelsen en skön rytm och är underbara att läsa även på engelska.
Framför allt i början av romanen – sedan blir meningarna längre men översättningen är lika stringent även då.

Detta var Stig Dagermans tredje roman när den kom ut. Han skrev den i Frankrike där han befann sig, utsänd av Expressen, för att skriva om franska bönder. Ett försök att upprepa succén med ”Tysk höst” som utkommit 1947 som bok men först gick som artikelserie i Expressen.

Men fransmännen var inte särskilt meddelsamma och ville inte prata om andra världskriget. Det i kombination med Dagermans smått begynnande tvivel och skrivkramp, kan ha gjort att han skrev denna kortroman istället. En bok han i avskedsbrevet lär ha uppmanat sina barn att läsa ”för att förstå” I alla fall skriver Björn Ranelid det i sin roman ”Mitt namn skall vara Stig Dagerman”.

Huruvida det ligger sanning i att kärlekshistorien i romanen ska ha hämtat näring ur Stig Dagermans hemliga förhållande med svärmodern i hans första äktenskap lämnar jag därhän att kommentera. Men den uppfattningen finns hos Dagermankännare.

Det handlar om filosofistudenten Bengt som är tjugo år och bor tillsammans med sin pappa Knut, ”enkel möbelsnickare” som han benämner sig själv, till skillnad från sonens mer tankedigra intressen.

Modern Alma har nyss dött.

Bengt sörjer djupt sin mor och tycker att fadern är okänslig inför hustruns bortgång. När det dessutom kommer fram att fadern haft en älskarinna långt innan modern dog blir hatet hos Bengt än större mot både fadern och hans nya kvinna Gun.

På begravningen medverkar även pappans två systrar. Men de är inte några stöd för Bengt i sorgen. Han tycker att de är falska och lösmynta. Berit är Bengts fästmö, men inte heller hon kan skänka honom någon tröst. Bengts kärlek till henne är inte av det passionerade slaget.

Gun är biokassörska och Bengt hatar henne i sorgen efter modern som han idealiserar.

Något växer fram ur Bengts inre. Inte minst genom drömmarna.  Moderns gamla klänning känner han igen. Och hennes skor. Men det är Gun som bär kläderna, både i drömmen och i verkligheten.

Bengt och Berit följer med pappan och Gun till en ö i skärgården och firar midsommar där.  Där uppenbaras de sanna känslorna för Bengt. Det är Gun han älskar och efter detta inleder de ett hemligt, passionerat sexuellt förhållande.

En extra lans måste dras som en hyllning till översättaren som har lyckats finna de exakta orden och därmed skapat just den gråa men på samma gång knapphändigt beskrivna och svårmodigt psykiska relationen mellan romanens huvudkaraktärer.

Författaren PO Enquist sa en gång att det inte går att efterlikna Dagermans prosa eftersom ordvalet hans är så unikt och precist. Men eftersom jag läst och en gång recenserat ”Bränt barn” som nyutgåva på svenska, så lyckas jag känna igen prosan även på engelska. Förvisso finns det, som alltid, mängder av engelska ord jag behöver stryka under och slå upp. Språket är ju så fullt av synonymer. Men andan i det skrivna bär Dagermans stämning.

Stig Dagerman var 25 år när han skrev denna roman, men hans livsvisdom var minst dubbelt så gammal. Jag har strukit under några meningar i den engelska upplagan som vittnar om det:

”It’s harder when they get to know each other, because it’s hard to love the one we know really well. To be in love is to be curious.”

”One way to prolong their love is to combine it with hate; Love and hate are the cat and mouse of emotions.”

”He sees that she is old. Then he realizes he will never be able to make her young, and this terrifies him.”

”Like all other emotions, fear is contagious.”

”Because a man who cries is merely a child. But when women cry they become very old.”

”For we will gladly accept lies as long as they are presented as the truth.”

”Remorse is after all the best spice of all.”

Det torde väl vara allmänt känt att Stig Dagerman begick självmord, endast 31 år gammal 1954. Huvudpersonen Bengt i romanen gör ett självmordsförsök, vilket förklaras med denna mening:

”He knew it would happen. But he is satisfied he tried. And because he had been saved, he doesn’t try it again. He feels somewhat better, a little less miserable.”

 

▪ Leif Wilehag

bokomslag

Stig Dagerman
A moth to a flame
Översättn. Benjamin Mier-Cruz
Penguin Books 2013

 

Porträtt av Dagerman – fotograf okänd

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: