[200101] .
.
.
.
.
.
Den tunna isen, av Lena Einhorn. Litterär genre: roman, nyckelroman. Omslagsbild: Detalj från Die Jungfrauen. Målning av Gustav Klimt 1913. Antal sidor: 509.
Romanen Den tunna isen är en nyckelroman. Begreppet nyckelroman blir populärt i slutet av 1900-talet. Den självbiografiska litterära genren hade vi denna tid blivit så tappad och dränerad på kvalité och sanningshalt att den i många fall hamnat vid sidan av den självförhärligande, högtravande och bespottade pekoralens hyllplan.
Detta trots att många erkänner Augustinus, Bekännelser och Sven Lidmans, Vällust och vedergällning och Pablo Nerudas, Jag bekänner att jag levat, som uppbygglig litteratur.
Många har vittnat om omöjligheten i att både minnas och att i text och bokform ge en rättvis och sann bild av sig själv. Så börjar Torgny Lindgren t.ex i sin självbiografiska bok, Minnen, med att förklara att i ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar och påstår mig inte ha några minnen utan kallar det hellre föreställningar eller hallucinationer.
Vi har ju åtminstone tre olika aspekter och frågor att ta hänsyn till vid bedömningen av en text eller kulturellt gods.
Vem är författaren? Vad har hen skrivit? Hur är det gjort, vilken form har det? Tillsammans ska detta bli ett kvalitativt utlåtande.
Låt mig först, helt oblygt här ge en inblick i mitt eget förhållande till orden och vad formen har för möjligheter:
Vad är ett språk? En tillfällig utflykt. Att inte nudda marken.
Dansen är nog den språkform som tar oss allra längs…
Att dikta, filma, måla eller musicera är ofta ett drömskt försök att gå på vatten.
Det kan också vara en längtan att då och då lyfta sig i drönarvyer och
glidsegla med den höga hisnande horisonten.
Det går naturligtvis inte. Alla språk lyder under gravitationens lagar.
De är dömda att sjunka och hålls bara uppe av tillfälliga manövrar.
Det går åt mycket energi att hålla sig flygande och flytande.
Rör en sig dessutom motströms eller i motvind, skaver snart de yttre
krafterna ner den talande kroppen till ett tunt flor som brister vid bara anblicken.
Ett vanligt grepp kan vara att passa på när isen lägger sig.
Jumpa mellan de drivande flaken och på det sättet röra sig i den fiktiva
resan på vattnet.
Risken att halka och hamna i det iskalla vattnet triggar kroppens deltagande och ökar den autentiska närvaron.
Återberättelserna är alltid en rad med höjdpunkter från utflykten.
De mest minnesvärda stunderna som på något sätt blivit till avtryck på kroppen.
Ett blåmärke, ett ärr vittnar om tillfället. Det är kontrasterna som är språket.
Nätet är fångsten. Tystnaden, svartrutorna och blinkningarna är de små förutsättningarna för den inre upplevda spelgången.
Det mesta vi genomlever förblir fartbilder som glider förbi oåterberättat
som flimret från tågfönstret. Ett oartikulerat brus och vindsus.
Språket blir på det sättet alltid en liten lögn om livet.
Magin och illusionen av att vara bjuden på en resa blir begriplig för att språkets
tecken så lätt låter dig förföras i det dagdrömda viloläget.
Det är bara speglingsneuronerna och ögonens sackader som puffar på den inbillade färden och du vet att ett snubbel inte sätter krokben i den stillsamma världen.
Rollspel och lajv reser dej ur fåtöljen och berättelsen får ett inslag av aktivitet
och helt plötsligt väljer vi en väg. Vi är nu bjudna på en ännu större och verklighetstrogen resa.
Fortfarande en omöjlig lek som görs möjlig just för att någon har dragit en gräns.
Ingen låter sig övertalas att leka kurragömma om staket får forceras och alla smitvägar tillåts.
Berättelserna ska innehålla nerven om att vara gömd och endast löpa risken att bli upptäckt.
Den slutar med att: FRITT FRAM ljuder i spelskällan.
Vi borstar av oss upphetsningen
och andas åter omedvetet till en invand vrå.
Lena Einhorns sätt att i Nyckelromanens form ge sig själv möjlighet att ändå säga sanningen blir med min utgångspunkt helt omöjlig.
Vem är författaren, Lena Einhorn?
Romanen sägs vara en lesbisk kärleksroman. Med en återblick som tycks slumpartad, hittar Lena en av de allra första i denna genre att spegla sig i. Legitimiteten och det egna valet tycks självklart även om vägen till att komma ut är lång och ångestfull. Hennes karriär är häpnadsväckande. Hon blir läkare som sina kända föräldrar och bror. Hon avstår ett näst intill givet nobelpris i sin tidiga forskargärning för att i stället i en humanistisk anda skriva och sedan producera TV inom det medicinska fältet. Hur hon lär sig att bli en fullfjädrad filmmakare framgår inte. Hon reser obekymrat mellan kontinenterna och bor länge i USA och fullbordar sin lesbiska kärlek med flera kvinnor. Hon drar sig inte för att utnyttja sina kontakter för att få förhandsinformation ur Tobiasregistret, kring möjligheterna att hitta en passande donator till den svårt cancersjuke sonen till romanens illusoriska huvudperson och tillika Lenas stora kärlek, Nicki.
Alla verkar ha möjlighet att nå skärgårdens vackra och vederkvickande inverkan. Sommarstugan är en självklar tillgång.
Vad har Lena Einhorn skrivit?
Romanen spretar åt många håll. Visst. Lena beskriver om möten med både pojkar och flickor. Hon är helt öppen med att ta emot behandling för sin egen ångest och livsambivalens. Vården är både kostsam och omfattande och genom piller överlever hon olika faser, samtidigt som livet tycks gå vidare och karriären fortsätter.
Föräldrarna beskrivs i fonden av förintelsen och hur de lyckas med sina respektive karriärer. Det judiska livet med traditioner är beskrivet som självklara och ger en trygg ledgång genom livet.
Kärleksscener är beskrivna till läsaren att uppleva men saknar inte ömhet och djup intimitet. Det knullas.
Det finns mycket nyanser och befriande motsägelser. Släktingar och barnflickor kommer till tals och inte sällan är minnesbilderna olika.
Vad feminism är blir fortfarande gåtfullt. Boken ger inga tydliga besked.
Hur har Lena Einhorn skrivit?
Hennes egna minnen är oftast förbluffande noggrant återgivet. Nyckelromanens form ger henne möjlighet att i autentisk dialogform återge händelser och möten. Citat ur mejlkontakter ger närvaro och trovärdighet. Pappa Jerzy Einhorns marginalanteckningar återges som fotografisk kopia med handstilen som vittne.
De ibland ganska pladdriga och ordrika upprepningarna ger ett starkt intryck av sökande och skenbar brist på klädsam återhållsamhet.
Kända musikstycken citeras och folkliga Tv-program namnges. Jo. Kändisar är ju som vi alla.
Att boken länge legat i byrålådan vittnar om en äkta tveksamhet att ge ut dessa rader. Den känns ibland plågsamt självutlämnande…
Ska vi verkligen bjudas in som osynliga vittnen till den annars så privata dialogen hos psykoanalytikern?
Jo…vi kan känna oss trygga! Författaren har överlevt!
Det finns hjältar som får författaren att verka normal och ändå hyfsat mänsklig. En av hennes dolda kärlekar dör en heroisk cancerdöd och en enkel begravning iscensätts.
Arbetet med den prisbelönta filmen, Ninas Resa ger romanen inramning och även texten tyngd och kvalitetsindex och dokumentär prägel.
Hur det går med alla kärlekar och hur föräldrarnas eftermäle blir får läsaren själv ta reda på i en egen läsning. Vem Lena Einhorn väljer att visa som sitt sanna jag, får bli ditt pussel att lägga! Hur det egentligen står till med kärleken och hur den slutar, känns helt plötsligt inte så viktigt.
Vi kommer aldrig att få veta hela sanningen.
