Lite vintervärme

författarfoto

[200106] Jag tror att empati i grunden är det som håller ihop världen. Om det inte fanns medkänsla mellan oss människor skulle nog den djungelmentalitet en del inbillar sig styr oss verkligen vara det som styr. Enligt mycket av den moderna forskningen kring homo sapiens och hur vi blev som vi är är det just förmågan och viljan att samarbeta som sägs vara det som gjort att vi som art överlevt så länge som vi gjort.
Och jag citerar ur Lasse Bergs Gryning över Kalahari

”Det moderna västerländska samhället som atomiserat människan kommer inte att överleva. Människor som inte får utlopp för sitt behov av att känna djup närhet till andra kommer inte att skaffa sig barn. De slutar att reproducera sig själva, det är en naturlig biologisk reaktion. Vi ser redan den tendensen. Den individcentrerade kultur som uppstått i USA:s städer kommer att dö ut av sig själv när det kitt som alltid hållit oss människor samman försvunnit. Samma utveckling finns i Europa, och den är på gång i Asiens stora städer.”

Skrämmande ord det inte är särskilt svårt att känna igen sig i och tro på när man ser hur vi lever, när man känner till att vi i Sverige är ”världens modernaste” och att i vår storstad Stockholm lever cirka sextio procent i ensamhushåll.

Men nu skall vi inte vara så gravt negativa och pessimistiska, för det finns ju litteratur, skön sådan. Och då hamnar vi lite mer nere på individnivå, även om samhället självklart finns där runt omkring. Då hamnar vi i noveller av norska Ingvild H. Rishøi och hennes samling, Vinternoveller. Tre berättelser översatta av Stephen Farran-Lee och Nils Sundberg, som tillsammans med Ingemar Nilsson också startat Flo förlag som publicerade den här boken 2018.

I dessa tre skapligt långa noveller berättar Rishøi om människor som inte fullt ut fungerar i vårt samhälle med alla krav och förväntningar, människor som känner sig jagade och snärjda, är lite paranoida. Men där nåden, en medmänniska som ser, hör och bryr sig, trots allt dyker upp och humaniserar världen.

I den första, Vi kan inte hjälpa alla, som har blivit obligatorisk läsning i många gymnasieskolor i Norge, är en mamma ute med sin dotter på stan. De har ytterst knapert med pengar, och när dottern har kissat på sig blir det besvärligt att gå ända hem. Att lägga pengar på en bussresa har de helt enkelt inte råd med, å andra sidan skulle dottern aldrig gå med på att tjuvåka  ”Har vi biljett, mamma?”  Dottern är av det mer moraliska slaget och är något av ett under av empati. De passerar en ”tiggare”, men mamman ruskar på huvudet. När de kommit en bit bort säger dottern  ”Såg du inte att han bara hade en hand?”  Det är bara att vända om och plocka fram portmonnän, en tia får hon väl offra då. Men det råkar bli en tjuga istället, och det går ju inte att ta den tillbaka.

Det är skrivet med en sådan oerhörd intensitet och närhet och mjukhet att man direkt, på några få rader, är där hos och inne i huvudpersonerna och känner starkt med dem. Språket är så lätt och poetiskt, och på en gång blytungt.

Den andra novellen, Rätt Thomas, berättar om en man som väntar hem sin dotter och ex-fru som han skall bjuda på middag. Han har allt planerat. Vi är omedelbart inne i hans tankar, känslor och våndor. Hur jobbigt det kan vara att gå in i en affär och fråga efter en kudde till dottern som ju skall sova över. Förra gången gick det visst inget vidare och pappan är nervös och osäker på det mesta, ser illasinnade människor mest överallt. Han har nyligen muckat från fängelset och verkar allmänt ha en strulig bakgrund. Det ville sig inte riktigt, men nu, den här gången skall allt gå bra. Han har allt planerat. Han är en annan nu.

Han pratar och kämpar hela tiden med sig själv, och jag vill så gärna att allt skall gå bra den här gången att jag knappt vågar läsa vidare. Han möter en kvinna och hamnar på en bar, men han har ju slutat dricka och klockan sex kommer dottern och exet. Det är spännande läsning in till sista raden.

I, Syskon, får vi följa tre syskon på deras flykt från vardagen. Den äldsta, sjutton år gammal, släpar med sig den sjuåriga systern och deras fyraårige bror bort från något det tar ett tag att få reda på orsakerna till. Den äldre är ungefär lika paranoid och misstänksam mot omgivningen som fadern i den förra novellen. Där finns inte mycket tillit till andra, man vet ju vad de vill, och att de ständigt har blickarna på en. Så hon skall ta med sig ”ungarna” som hon säger till en stuga långt bort från staden. Men det är vinter och skapligt norr ut i Norge så snön ligger tjock och de yngre barnen blir trötta av att gå och här kan man väl inte lifta men vem vet vem man får lift av isåfall. Tonen och språket skiljer sig lite grann från de två första berättelserna, är kanske inte lika direkt.

Alla har de rädslan och det lite skeva inom sig, något lätt adhd-aktigt och svårt med impulskontrollen. Skam och mindervärdeskänslor regerar deras kroppar, men också drömmar och tydliga bilder av hur de vill att saker och ting skall vara

”För jag minns ju förra gången. Jag hade lånat bil av en av mina kompisar och stuga av en annan, planen var att Leon skulle tälja pil och båge och bada i älven, och på kvällen skulle vi gå hemåt med var sitt spö över axeln och då skulle jag lägga handen om hans nacke och förklara alltihop.”

Men det sket sig, han blev för stressad av den ovana situationen och sonen hade hemlängan och vågade inte somna för där fanns troll i stugan.

De tre novellerna är berättade i jag-form i absolut presens, men emellanåt görs det tillbakablickar på hur tillvaron för de inblandade har sett ut. Exempelvis det som leder fram till att en tonåring drar med sig sina småsyskon till en stuga i skogen

”Men jag skulle inte ha slagit i väggen. Jag skulle inte ha knycklat ihop papper. Jag vet det, och jag skulle inte ha gömt mig efteråt, jag skulle inte ha vandrat runt i Botaniska trädgården och tänkt att om jag bara gick tillräckligt länge skulle allt ordna sig, så skulle de glömma mig, jag skulle inte låtit mamma gå ensam på mötena, jag skulle ha fortsatt kamma håret, jag skulle ha tänkt logiskt, det var jag som gjorde fel.”

Hon är sjutton år och bär familjen på sina axlar när mamman inte orkar, och det kom ett brev  ”Det är nu vi rymmer.”

   Ingvild H. Rishøi är född 1978 och debuterade 2007 med Lat stå. För sina novellsamlingar (tre stycken hittills) har hon blivit hyllad som en av de starkast lysande författarna i nutida Norge, och därtill fått en del priser. Bland annat Bragepriset och P. O. Enquists pris.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Ingvild H. Rishøi
Vinternoveller
Övers. Nils Sundberg, Stephen Farran-Lee
Flo förlag 2018

Författarfoto: Hans Fredrik Asbjørnsen

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: